Igår läste jag på en av kurserna, en utbildning i att skriva historiska texter, att de gjorde urvalet delvis baserat på arbetsprov. För att skicka in skulle man skriva en berättelse i historisk tid på 8-12 sidor med 1½ radavstånd, med typsnitt i storlek 12. Challenge accepted tänkte jag och bestämde mig för att lite snabbt ro ihop en berättelse, jag hade inte en idé om vad den skulle handla om eller när i tiden den skulle utspela sig.
Så ur mitt spontanflöde kom då denna, sista 45 minuterna har jag skrivit idag men i övrigt skapades den igår. Det är en ännu obearbetad råtext.
Lilla byn, Norrbotten, 3 september 1910
Ester drog underarmen över pannan och suckade tungt medan Tyra och Hjalmar skrattade och stojade. Den regntunga himlen hade utan uppehåll tömt sig över den redan vattensjuka jorden.
- Barn gå nu för herrans skull ut och gör någon nytta.
Tyra såg förskräckt upp på sin mor, hon reagerade på moderns ovanligt skarpa tonfall. Hennes älskade trygga och alltid så milda mor hängde över bänken i köket, stödd på underarmarna, med svettdroppar pärlande i ansiktet. Hon kunde inte förstå varför men kände att det var dags att göra som Ester bad. Hjalmar var motsträvig, inte ville han gå ut i det skyfall som just nu hamrade över sticktaket.
- Vi börjar med potatisen i lilla landet, sa Tyra och tog med sin bror
Barnen hämtade den flätade potatiskorgen och varsin raka, redan innan de kom till potatislandet var de genomvåta och kalla. Hjalmar gnällde och frös. I tio dagar hade de haft ihållande regn, jorden låg packad runt potatisblasten. Tyra visste att de var tvungen vara noga och hitta varje liten potatis under varje blast, annars skulle de få bannor. Hon oroade sig lite för sin mor, med en känsla av att det var något hon borde veta eller göra.
Det var inte det första barnet hon skulle föda i sitt eget kök, Ester hade förberett sig noga men var ändå rädd. Att föda barn var inte ensamgöra, tänkte hon. Men hon visste att den urgamla Astrid nu satt strandsatt ute på näset, med dessa vattenmängder kunde inte ens en stadig häst ta sig över den tidigare uttorkade älvfåra som nu förvandlat näset till en ö. ”Om bara Dagny kunde komma hem” tänkte hon om och om igen, intensivt som ett mantra, det närmaste en bön hon kunde komma. För varje förlossning hade det gått fortare och lättare, men hon var äldre nu och hon oroade sig för att det skulle gå illa. Varje gång Leonard smög sig in i hennes tankar sköt hon undan tankarna. Hon distraherade sig så gott hon kunde mellan de allt tätare värkarna, det var lördag och hon visste att Dagny arbetade kortare varannan lördag så att hon skulle kunna besöka familjen. Men skulle hon ge sig till att cykla hela vägen hem till byn i detta regn, undrade Ester.
Hjalmar slet i blasten som gled mellan hans händer, han grät men han var tyst. Augusti hade varit kylig och den nyvaknade september var riktigt kall. Tyra ville inte låtsas om hans tårar, hon drog försiktigt med rakan i den tunga jorden för att finna potatisarna. Hon hade lovat sin lillebror att de skulle gå i bastun och värma sig efter tio blast. De hade redan kämpat länge men var ändå bara vid den tredje. ”Undrar om mor blir arg om vi tänder lite i bastun” funderade hon, väl medveten om att veden skulle värma dem hela vintern och inte lättvindigt fick eldas hur som helst.
Dagny väntade på uppehållsväder, hon längtade hem. Men just idag hade hon fått större bekymmer än så. Nu ömmade hennes knän efter att hon i timmar fått skura svalen där hon anklagats för att ha spillt ut den stora spannen med mjölk. Tre vaskningar minst, hade Judit befallt med det hårda breda leendet som inte visade tänderna. ”Hon måste ha spillt ut mjölken själv” tänkte hon bittert men skämdes för att hon tänkte så illasinnat om Café ägarinnan som hon erhöll sitt levebröd från. Dagny var så väl medveten om att inte bara hon själv utan även familjen hemma i byn var beroende av hennes inkomster.
Den lilla Tyra hade svårt att hålla händerna stadiga när hon försökte tända elden i den kamin som så underbart brukade sprida värmen i det lilla rummet. Hjalmar var otålig och arg på henne, hon hade tvingat av honom de leriga och blöta kläderna utanför bastun, de hade i en spann vatten kunna skölja sig hjälpligt men utan dukar eller filtar att dra om sig var de nu nakna och blöta i kylan.
- Varför kan vi inte gå in till mor?
Envisades fyraåringen ettrigt, men Tyra teg, hon visste inte så vad skulle hon svara. ”Att mor inte ropat in oss betyder att hon vill ha oss ute” sa hennes lillgamla inre röst. ”Om bara Dagny eller Ally varit hemma” tänkte hon och höll tillbaka en snyftning. Det luktade starkt av tjäran i den torra furuveden som låg bredvid kaminen, den skulle värma bra om bara de mindre björkbitarna ville fatta eld. Luftfuktigheten var hög och även om veden varit helt torr var den liksom tändstickorna och allt i hela världen ganska fuktigt.
Ester hade förlorat alla begrepp om tid och rum, att mörkret fallit och elden slocknat var hon knappt medveten om. Hon andades, flämtade och tårarna rann. De fem förlossningarna hon hittills upplevt hade varit allt raskare för varje gång och utan allt för skarpa smärtor, dessa långdragna pinvärkar gjorde henne allt oroligare. Vattnet hade inte gått men ändå var värkarna så intensiva. Hennes ben bar henne inte längre men driven av ett starkt behov av att röra på sig kröp hon över golvet i köket. Hela magen värkte då hon försökte ställa sig upp. ”Något måste vara väldigt fel” var tanken som hennes rädsla släppte fram, en tanke hon inte ville dröja vid. Hon hade inget val, det skulle födas barn ”här och nu och det måste gå bra”. Vattnet hon värmt för att tvätta sig och barnet med var nu kallt, hon försökte mellan värkarna att få fart på elden i köksspisen igen för att värma vattnet på nytt och få lite värme i köket. Stående på alla fyra hade hon en bra arbetsställning men varje gång hon lyfte en arm mot kaminen skar smärtorna genom kroppen och utlöste nya värkar. Barnet inom henne var nu stilla, det hade varit stilla väldigt länge.
Mörkret var tätt och luften kyligt hög, ”det är som om det vore oktober snarare än september” tänkte Dagny när hon slöt sina båda händer om styrets handtag när hon trampade ut från innergården bakom cafét. Det var redan sent, men hon ville så gärna komma hem till moderns varma kök och de älskade småsyskonen innan hon gick till vila för dagen. Regnet hade lättat lite men vägen från landsvägen var fördärvad. Långa bitar fick hon gå och leda cykeln där vägen blivit till en djup lera ärrad av de fordon och vagnar som dragit förbi. Djupa traktorspår blev hennes stig.
Ally var sällan av den otåliga sorten, men hon drevs fram och tillbaka mellan väggarna i det tysta köket. Rastlös och frustrerad vankade hon av och an med stadiga ben, utan att hon egentligen hade tankar som drev henne. Att vädret var förfärligt och vetskapen om att hon inte heller denna helg skulle kunna besöka familjen när äldsta systern också var där hade gjort henne besviken. Hon bodde hos en änka vars man gått under i flottningen under försommaren, för att hjälpa med husets djur och barn. Frun var i sin tur och tjänstgjorde på prästgården där det i helgen var familjens eget barndop, så Ally var ensam med de åtta barnen. Nu sov alla de små i sina sängar och soffor, Allys kökssoffa var öppen och väntade på henne. ”Det borde vara dags, om det inte redan hänt.” Hon väntade ivrigt in sitt syskon, systrarna hade hoppats att det skulle komma en flicka på Alma dagen, för en Almas skulle vara fint att ha. Men mor hade sagt att lillebror kanske skulle komma till Samuels dag. Om mor hade rätt så skulle det redan hänt.”Tänk om jag är här och en bror eller syster redan fötts” gruvade sig Ally. Hon hoppades så innerligt att hon skulle få komma hem igen för att hjälpa mor med de små sedan barnet fötts. Det var ju så mycket som skulle göras under hösten och far skulle inte komma förrän till jul.
Tyra fått upp elden i bastukaminen och snart hade även torrfure biten tagit sig, de lekte klapplekar och sjöng en stund. Hjalmar var en kvick och vaken pojke. Som liten son fick han mycket av faderns uppmärksamhet och både mor och far talade mycket med honom, de berättade om världen och tingen. Tyra älskade att lyssna även om hon som var lite äldre inte fick sitta med och bara lyssna, men hennes sysslor gav henne ibland möjligheten att få sitta med. Tanken på att skala rotfrukter och potatis fick hungern att gripa hårt i hennes mage. Nu hade de varit ute länge och mor hade inte ropat än, ovilligt började hon se över kläderna, ”men om vi springer så kan vi slippa ta på oss dem igen”
Ingen måne var i stigande, mörkret kändes så omslutande att det nästan kvävde henne. Dagny kunde se ljus från köksfönstret hos den förskjutne Brandt som bodde i byns första hus men trots att hon visste att hemgården låg bortom gärdan bakom Brandts hus kunde hon inte se den. Hennes ben värkte och fötterna ilade av den våta kylan, den i vanliga fall knappt tre timmar långa turen hem hade tagit henne en evighet och hon var nu slut ända in i märg och ben. ”Jag borde se köksfönstret” tänkte hon och trots att tröttheten värkte ökade hon takten, det kändes som om något var fel.
Rå kall luft smög sig in runt hennes utmattade kropp, hon tänkte att de skulle behöva sätta igen ventilationsgluggarna i grunden och hämta spån till väggarna. Ester log slött, det var konstiga tankar i denna stund. Hon kände barnet inom henne röra sig och det sjöng i hennes hjärta av glädje, den lilla rörelsen gav henne lite mer energi. Vattnet hade gått för en tid sedan, hur länge visste hon inte. Men värkarna hade stannat av, hon var utmattad. Med ett styng av dåligt samvete kände hon också hunger och kom då att tänka på de andra små, de hade varit ute länge nu. Ester hörde dem komma, de två små, galopperande rakt in till henne i köket. Nakna och kalla, de luktade rök.
- Men var har ni varit?
- Mor! Mor vad är det för fel? Frågade Tyra oroligt.
Sex år gammal men ändå så vaken och rörande vuxen i sin oro tänkte Ester. Hjalmar hämtade filtar, han frös och mor fröst det var han nästan säker på för det var alldeles kallt i köket. Det brukade det aldrig vara. Pojken kröp tyst ihop med filtarna tätt intill sin mor. Ester log och strök honom över håret.
- Fryser du min prins?
- Mm jag är hungrig mor.
Tyra drog på sig sin nattsärk och stora raggsockor, hon fick snabbt eld i spisen och lamporna, både den i fönstret mot älven och den stora vackra som stod mitt på det stora ovala bordet.
Medan Dagny ökade takten och strävade så fort hon kunde längs den halkigt leriga vägen med cykeln vid sin sida, såg hon ljuset födas i köket. Hon såg huset och även om ljuskällan borde vara trösterik så tändes den för sent för att stilla hennes oro. Bakom sig hörde hon en bil närma sig just som hon vek av upp mot gården.
- Mor, vad står på? Frågade hon med rösten skarp av den stress som oron inom henne rört upp
- Hon bara ligger här, svarade Tyra tyst där hon stod vid sin mors huvud
Ester låg stilla, hon andades, med ett milt leende på sina läppar. Dagny klev resolut fram och undersökte modern så gott hon kunde. Hon hade vaga minnen från när Leonard och Tyra föddes, men Hjalmars förlossning mindes hon klart som om det vore igår. I skenet från lampan på bordet kunde hon se den sjö av fostervatten och blod som flöt kring moderns ben.
Med tunga steg klev Karl upp på bron, han visste inte om han skulle vara välkommen. Han hade kört Löjtnanten och hans fru hem från mässen, men sedan avvikit, hemlängtan var svår och han hade ett färdmedel. Att det var fel att utan lov fara med Löjtnantens bil visste han och Karl förstod att han skulle få sota för sitt tilltag. Men det var lördag, hela familjen skulle vara samlad så när som på far. Det var så länge sedan han sett dem.
- Karl! Dagnys utrop var gällt och skrämde honom när han klev in genom dörren
- Vad står på?
- Du måste fara och hämta Eskil!
- Tandläkaren? Vad ska du med han till? I samma sekund fick Karl syn på Ester
- Mor!
Han kastade sig på golvet och slöt sina händer runt hennes ansikte, han talade snabbt men knappt hörbart med henne och vickade hennes huvud lite, som för att försöka väcka henne. Ett svagt läte kom från Esters mun. De hörde inte först vad hon sa.
- Fukta hennes läppar. Sa Tyra och räckte honom en tygbit och en liten skopa vatten
- Vad säger du mor? Frågade Karl igen när han baddat hennes läppar lätt
- Karl du måste fara och hämta Eskil, sa Tyra igen, Karl tittade tvivlande på henne
- Han må vara tandläkare men han har tio egna ungar så kanske vet han något om förlossningar också
Det var ett resonemang Karl kunde förstå, men han fastnade i tanken
- Varför är inte Astrid här? Även Dagny hade funderat över varför barnmorskan inte var på plats.
- Kanske mor inte hann sända efter henne, nå åk nu då!
- Hämta Ally också, bad Ester med en viskning som fick både Dagny och Karl att stelna till.
Underbart att få samla alla syskonen, men det kändes ändå så ödesmättat. Karl kom till liv och for iväg.
Tyra hade matat elden och rört i filbunken, de behövde äta. Hungern slet i hennes taniga kropp och den lilla brodern såg ut att ha fallit i sömn där han låg tryckt mot Ester. Resolut tog hon fram skålar och skedar, med bröd ur skafferiet kunde hon erbjuda en bryta, de hade till och med hallonsylt att servera till.
Dagny torkade och tvättade upp golvet, med Tyras hjälp lyckades hon få Ester in i kammaren där hon kunde ta av henne den grova kjolen och få tvätta henne ren. Vattnet som stått på spisen hela dagen var behagligt ljummet varje gång hon tog därur eftersom hon fyllde på med mer vatten. När Hjalmar föddes hade hon fått assistera med just tvättande och torkande, hon hade också varit ansvarig för att koka vatten. Astrid hade varit bra på att be om vad som behövdes. Men den gången hade allt gått så fort och enkelt, mor till och med satt upp i sängen och bad om kaffe bara några minuter efter att Hjalmar skrikit ut glädjen över sin födelse. ”Inte heller då var far hemma” funderade hon.
Året hade sin stadiga rytm i deras liv, med en far som arbetade i skog och flottning så var han borta i långa perioder. Hon som arbetade i samhället hade fått vara med och hjälpa mor under våren då allt skulle göras. Alla syskonen hade kunnat hjälpa till med något så hönsgåden hade blivit byggd, suggan hade fått kultingar, fåren lamm och korna kalvar. Hjalmar hade varit mycket stolt över uppdraget att sätta potatis och frön i marken. Men nu under hösten hade mor ensam med de yngsta två, slitit höggravid på gården. Inte ens Karl hade varit hemma sedan han skrivits in i värnplikten vid Bodens garnison.
Karl var tvungen att lämna Ally kvar, hon kunde inte lämna barnen. Men han stannade till i prästgården och talade om att Ally behövdes hemma så om Hildur kunde få gå hem vore det uppskattat.
Det var så mycket blod, Dagny var rädd. Tyra strök sin mor ömt över håret, det vackra vita håret låg i vågor som ett moln runt Esters utmattade ansikte. Hjalmar hade krupit ihop i flickornas uppbäddade kökssoffa när Tyra bäddat ut åt honom efter de hade ätit. Tiden gick så långsamt. ”Hur får man det att starta upp igen?” grubblade Dagny och masserade moderns mage. Hon kunde känna att det var liv i den ofödda, små små rörelser under den utspända huden gav henne hopp. Med jämna mellanrum drog magens muskler ihop sig så att hela kulan blev alldeles hård som om Esters kropp ännu fortsatte sitt arbete.
Eskil och hans fru Siri kom med en kylig vind stormande in i huset, de tog sig knappt tid att hänga av sig. Siri hade själv fött många barn och hade erfarenhet av att hjälpa till vid många förlossningar. Dagny drog en lättnads suck, nu skulle det bli bra. Hon tog Tyra med sig till köket och lämnade de vuxna i kammaren. ”Gode gud, som bor i himmelen, var med vår mor nu och låt allt gå bra” bad hon innerligt.
Flickorna skötte elden, värmen i huset började vara återställd. De kokade kaffe, starkt kaffe, i hopp om att doften skulle väcka modern och drycken ge henne kraft. Karl hade vänt i dörren, han visste inte var han skulle göra av sig. Eskil och Siri syntes inte till, men flickorna kunde höra dem flytta om den lilla sängen i kammaren som Ester låg på. Den stora vackra klockan i köket slog sina många slag.
- Nu är det moses dag, sa Tyra kort och Dagny nickade mot henne
- Nu är det dags Ester! Hördes Siri och Dagny spetsade sina öron, hennes mammas svar hördes som ett långt utdraget kvidande.
- Mor är med nu, kommenterade hon till Tyra som tyst satt sig att rita på golvet vid spisen.
Hennes konstnärliga ådra lät henne skapa de mest fantastiska fåglar och andra motiv från naturen med kol och aska direkt från asklådan. Nu ritade hon en stor uggla på en bit kartong från den sockelåda hennes mor hade delat åt henne på lördagens morgon. Det var främst på lördagarna hon i ro fick ägna sig åt att rita.
Ett skrik skar genom natten. Båda flickorna rusade upp och for mot kammaren, men de hejdade sig. Skriket övergick i kvidande och från dörröppningen kunde de se Siri arbeta mellan moderns uppdragna knän. Eskil satt i sängen bakom Ester och höll upp henne. Med sina långa armar strök han hårt på magens övre del och ned mot sidorna. Skriket återkom och ökade i styrka. Karl kom in, även han hade hört.
- Hämta mer vatten och trasor Dagny! Kommenderade Siri och flickan var snabb att hörsamma
Det var så mycket blod, hela sängen var neddränkt.
Barnet kom till sist, en stor och mycket mörk liten pojke. Dagny fick honom i sin famn, naken och varm, halkig och våt. Med Tyras hjälp gjorde de snabbt en liten bädda åt honom vid spisen där de med ljummet vatten och en tvättlapp rengjorde honom. Den mörka blåaktiga skuggan som dröjde i hans hud bleknade snart och övergick i rödare nyanser. Karl hämtade fram de mjuka filtar och tygblöjan som Ester hade förberett och Dagny lindade sin bror så han skulle få behålla värmen.
Ally kom som en virvelvind, hon lämnade sin våta kappa på golvet innanför dörren och skyndade sig in till sin mor. Hon blev snabbt utsjasad av Siri och fick återvända till köket där syskonen satt tillsammans med sin bror. De bad tillsammans, för sin nya bror och för sin tysta mor.
- Djuren! Har någon skött djuren? Dagny och Tyra hade inte tänkt tanken, så upptagna hade de varit av allt det andra
- Vi går, sa Ally och Karl
När Eskil kom ut ur kammaren tittade de alla på honom, han stod i dörröppningen och dröjde tyst. Han var alltid en fåordig man, men denna natt kunde de alla utläsa rädslan i hans ansikte.
- Har ni någon soppa att värma?
- Ja köttsoppa finns i svalen, jag värmer den åt er. Svarade Dagny
- Ester behöver buljongen.
Dagny och Ally hjälptes åt att lyfta in den stora grytan från svalen, de var alla hungriga så de ställde den på spisen. Men för att fortare få en skål buljong till sin mor värmde de två skopor i en mindre gryta vid sidan.
Gryningsljuset hade börjat väcka naturen, Karl satt åter igen på brotrappan utanför ytterdörren. Om han inte for nu tillbaka till regementet skulle han ha missat alla chanser att återlämna bilen oupptäckt, men han ville så gärna se sin mor och tala med henne. Han var inte född av denna kvinna, men hon hade tagit honom till sig så snart hon fått kännedom om att han fanns. Hans far hade i sin ungdoms upptåg uppvaktat Karls mor som arbetat som lillpiga på prästgården och av deras unga kärlek var han född. Elias hade inte vetat, för hans mor hade skickats till en annan gård när hennes mage börjat växa och då var hans far redan i skogen. Men Elias mor hade dött ung, han hade inget minne av henne och sina morföräldrar visste han inget om. De pigor som arbetat på gården i Nederluleå där hans mor dog hade skött honom, men när gårdens dräng for för att samlas med flottarna sände de bud med honom till Elias.
Som i en dröm där kroppen vaggas av vågorna i havet svävade Ester mellan vaket och avdomnat tillstånd. Hon kunde höra barnen småprata, hon blev medveten om Siri som höll upp hennes huvud mot den ångande varma skålen med buljong.
- Du blöder inte mer, nu måste du dricka för att återfå krafterna
- Barnet? Viskade Ester mot skålens kant
- Han är en fin pojke, dina flickor sköter om honom i köket.
Ester drack försiktigt, det brände på läpparna men med värmen och aromen steg livsandarna.
- Din son hade satt sig på tvären, vi vände honom. Du kommer att vara öm men du ska klara dig. Talade Siri om för henne, den äldre kvinnan var bestämd på den punkten.
- Är Karl här? Jag tyckte att jag hörde honom,
- Han är här.
- Får jag tala med honom.
Karl hedrade sin mor med ett stilla besök, hon kysste hans panna och tackade honom för att han kommit. Det var en trygg glädje hon kände, alla hennes barn hemma, en ovanlig stund som gav värme i bröstet. Men när hon fick höra hur han kommit skickade hon iväg honom, glad att ha fått mötas men angelägen om att han skulle ställa in sig för att undvika att dra bekymmer över sig.
När Siri gick lämnade hon noggranna instruktioner till flickorna. De gick till sin mor med den lilla brodern så att hon fick möta honom. Allt skulle bli bra nu när Ester var vaken. Hon kände sig så svag och matt, det hade varit en lång natt och hon kunde se nattens spår i flickornas ansikten.
- Tack mina underbara döttrar
Stora ord var sällsynta, men de gav näring åt de trötta små flickorna. Tillsammans städade de upp, de gav sin mor mer soppa och kaffe. Med sina elva år på jorden kände sig Ally som en vuxen kvinna när hon själv fick hålla sin lilla bror medan modern fick hjälp att klä om.
Hjalmar vaknade före tuppen gol, med snabba ben dundrade han in i kammaren
- Mor! Lyckan stod skriven i hela hans uppenbarelse
- Kom här min prins och hjälp mig hålla Samuel
- Åh en lillebror
- Ja nu är du storebror min lilla prins, inte så liten längre
Ally och Dagny lämnade dem och gick för att göra morgon i lagården. Denna söndag skulle de inte gå i kyrkan, men budet skulle lämnas av Eskil och Siri om att det fötts ännu en son i huset.