En kort början på en berättelse om en syster och en bror
-Emma! ett skrik i panik fyllde det tysta rummet, på golvet låg Tom under en stor hund som morrade aggressivt vid minsta rörelse han gjorde.
-Emma var i helvete är du? den ropade frågan avslutades av en hjälplös suck. Försiktigt försökte han vrida sig för att se vad klockan var, men genast morrade hunden och dess grepp om hans hals hårdnade. Han skymtade klockan som hastigast och såg att han snart legat en halvtimme under den frodigt dreglande hunden.
Han förstod att hunden var tränad till att hålla fast inkräktaren, inte döda honom för då skulle hans liv redan varit avslutat. Lite lugnare i sinnet försökte han tala till hunden men utan önskat resultat, han fortsatte att fundera över sin situation och antog att Emma nog inte skulle vara borta hur länge som helst när hon hade en hund att rasta.
Till hans stora förvåning lossade hunden sitt grepp något när han legat stilla och tyst en lång stund. Han motstod lusten att slå sig fri och springa sin väg när halsen inte längre var helt täckt av en farlig hund. Hunden höjde sitt huvud ytterligare en aning men flyttade sig inte. Han vred väldigt försiktigt på huvudet för att se klockan, hunden morrade men återtog inte sitt grepp om halsen. Nu hade han legat på hallgolvet hos sin syster i över två timmar utan att ha fått röra mer än huvudet någon millimeter, hans kropp låg i en mycket obehaglig ställning så att det värkte i de flesta leder och muskler. Utan att släppa hunden med ögonen började han försiktigt att dra fram sin ena arm som han sedan det oväntade överfallet haft under sin rygg, den stora brunsvarta hunden morrade dovt varnande men rörde sig inte så han fortsatte sakta att veckla ut sin kropp. Hunden satte sig ned vid hans sida när han legat stilla, utsträckt en stund.
-Snälla vovven, kan jag inte få sätta mig i soffan? frågade han hunden med mjuk röst och som om hunden hade förstått honom så reste den sig och ställde sig avvaktande en bit bort. Han började prövande sätta sig upp och när hunden inte ens morrade så fortsatte han att med långsamma rörelser resa sig och röra sig mot vardagsrummet, hunden följde honom med raggen rest men morrade fortfarande inte. Med en suck sjönk han ned i den närmaste fåtöljen, hunden lade sig vänd mot honom en meter ifrån ungefär. Med en blick på klockan suckade han.
-Nu har jag varit här i snart tre timmar, Emma du måste komma snart nu. Hunden suckade också och lade ned sitt breda huvud mellan sina utsträckta framben medan den fortsatte att hålla ett vakande öga på honom.
En nyckel stacks i dörren som redan var upplåst och efter några sekunder klev Emma in i sin lägenhet, hon tittade förvånat på den hopskrynklade hallmattan och ropade.
-Kim var är du! Hunden satte sig upp och svarade med ett skall.
-Hon är här inne och vaktar mig, och Kim var väl ändå ett illa valt namn på denna hårdnackade dam. sa hennes bror.
Emma skyndade sig vidare in i vardagsrummet och brast i skratt när hon fick se sin brors bleka ansikte.
-Men Tom vad gör du här? utbrast hon när hennes ljusa skratt ebbat ut.
-Hälsar på tror jag. svarade Tom och försökte le.
-Men hur kom du in? frågade hon.
-Jag fick låna mammas nyckel. han höll demonstrativt upp och dinglade med den.
-Men talade inte hon om för dig att jag har skaffat hund?
-Nej det gjorde hon inte, och vilken hund sen du måste faktiskt berömma den för den har verkligen gjort ett bra jobb med mig. nu kunde han le spontant och färgen hade börjat återvända i hans ansikte.
-Vad då bra jobb? undrade Emma.
-Ja du syrran, hon har hållit mig kort. Det tog nästan tre timmar att ta sig hit till fåtöljen. Emma stirrade oförstående på honom och på hunden men när hon inte sade något fortsatte Tom.
-Hon är tydligen en tränad vakt hund, visste du inte det. Emma skakade sakta på huvudet och sa -Jag tog hand om Kim när hans ägare, som var en gammal man, dog. Hon tystnade och stod förbryllad kvar och tittade på hunden som fortfarande stirrade blint på Tom.
-Beröm henne nu så jag kan börja röra mig här inne. sa Tom. Emma gjorde som hennes yngre bror hade sagt, och gick fram till sin hund och klappade om henne med några berömmande ord. Genast slappnade Kim av, och gick in i köket för att dricka.
-Äntligen kan man röra lite på sig. sa Tom och sträckte på sin långa smärta kropp.
-Hur betedde Kim sig när du kom? undrade Emma som ännu inte kunnat fatta att hunden vaktat hennes hem.
-Tja…man hörde då inte att du hade någon hund förrän jag hunnit in och stängt om mig, då kom hon plötsligt rusande och välte omkull mig.
-Gjorde hon illa dig? Emma mönstrade oroligt broderns kropp med blicken men kunde inte hitta några synliga skavanker.
-Nej hon bara välte mig och höll mig sen på plats med käften sin över strupen på mig. Kim som var en Rottweiler kom in till dem igen, hon kastade ett vakande öga på Tom och lade sig sedan lugnt ned under bordet och somnade strax.
-När har du kommit tillbaka till stan? undrade Emma. Tom strök med handen över sitt mörka stubbade hår, en nervös gest som var så typiskt honom, tänkte Emma.
-I natt kom jag till mamma. svarade han kort. Hon undrade stilla men vågade inte fråga vad det var som inte var som det skulle, istället frågade hon: -Jag hörde av mamma att du tänkte flytta, så hur länge blir du kvar här? Åter igen strök han sig över håret och flackade med blicken över det ljust inredda rummet.
-Ett par dagar kanske. svarade Tom undvikande. Emma ville inte pressa ämnet vidare.
-Du måste vara hungrig efter detta uppehåll. sa hon och reste sig. Tom sken upp och svarade leende: -Ja det är jag verkligen, har du något att bjuda på? Emma skrattade lite.
-Vi får väl se efter vad som finns i köket. hon gick iväg mot köket men hejdade sig när Kim började morra då Tom rest sig.
-Nej Kim det är bra nu. sa hon och gick fram och klappade henne, då lade sig hunden snällt ned igen. Efter att ha sökt igenom Emmas kök med största noggrannhet men inte hittat något de kände för att äta
-Men låt då mig få bjuda ut dig på middag i kväll. Emma tittade bort mot Kim som nu hade satt sig i köksdörren för att titta på dem, hon hade inte klagat men visade nu tydligt att det var hög tid för henne att gå ut och göra sina behov.
-Jag vill ogärna lämna Kim mer idag, hon måste vara ensam nog mycket som det är och nu behöver hon gå ut. svarade hon efter en liten stund.
-Men då tar vi henne med oss. Tom flinade brett när Emma oförstående såg på honom.
-Var ska vi då äta, där man kan ha en hund med sig?
-Vi kan gå en promenad med henne och på vägen stanna till vid en grill kiosk och köpa något att äta när vi går hem. hans leende lade sig när han talade, han kände sig lite snål inför det billiga alternativet, men om han skulle vara ärlig med sig själv så var det faktiskt inte mycket mer än så han hade råd med. Om han inte överskred sitt konto med en check vilket det hände att han gjorde ibland.
-Jätte bra ide! utropade Emma och rusade ut i hallen där hon tog på sig sina ytterkläder, i maklig takt följde Tom hennes exempel. Kim som verkade glad över att henne tysta budskap hade nått fram var ivrig att komma iväg. De gick en lång promenad och Kim verkade inte längre berörd av Toms närvaro, på hemvägen stannade de vid ett gatukök där Tom handlade något ätbart åt dem alla tre.
-Men inte ska du väl ge hunden sådan mat. utbrast Emma förfärat när Tom satte sig på huk och räckte en liten hamburgare till Kim som nosade försiktigt på den innan hon glupskt tog den ur Toms hand.
-Varför inte? frågade Tom med samma förfärade tonfall som systern men skrattade sedan lätt. Emma fortsatte lika uppriktigt förfärat
-Hon kan bli fet. men sedan rodnade hon och tittade skamset ned på sin egen, ganska mulliga kropp.
-Du är inte fet, och inte blir hon fet av en hamburgare. sa Tom som förstått varför systern rodnade. Hans mjuka hjärtliga röst lugnade Emma och hon tog sig samman igen.
-Tack Tom, men jag vet hur jag ser ut. svarade Emma
-Men om du skäms över dit utseende kan du väl göra något åt det. Tom pressade henne avsiktligt på denna känsliga punkt med mjuk övertalande röst.
-Hur då? undrade hon med tillkämpat lugn, -Jag har försökt så många gånger, men med min dåliga karaktär fungerar det bara inte. hon mötte inte hans blick utan såg istället på maten hon hade i handen.
-Ät nu. sa Tom och började gå vidare mot hennes hem. De gick i tystnad och åt sin mat, Kim gick obedd lydigt vid sin mattes vänstra ben.
Emma gick och funderade över det brodern hade sagt, kanske skulle hon försöka banta igen. Lätt illa mående av skuld känslor tuggade hon i sig den sista biten av hamburgaren, hon bestämde sig för att väga sig när hon kom hem igen för att se hur mycket som skulle bort. När de kom in till Emma gick Tom och började bädda på soffan åt sig medan Emma gick in på toaletten. Med ett svagt stön konstaterade hon att det var nästan 20 kilo ner till hennes ideal vikt, hon klev av vågen och sjönk sakta ned på det aprikosfärgade toalettlocket.
-Emma vad gör du. Frågade Tom oroligt utanför toalettdörren, Emma hörde honom knappt genom sitt brus av tankar som virvlade omkring i hennes huvud. -Är du klar snart, du har ju
faktiskt snart varit där i en timme.
Oj, tänkte Emma och kvicknade till -Jag är klar snart.
© Fredrika Persson 1992