En början från 2004
En sekund då tiden frös till is.
Mia smög upp med den lille, hon hade sovit dåligt under natten. Emil var förkyld och hade legat vid hennes bröst natten igenom. När hon satt sig tillrätta i soffan och ammade den lille hörde hon Tom, hennes äldre son vakna. Han rusade genast till sin pappa som ännu sov, det var den andra dagen av dagisinskolningen. Tom längtade och sprudlade av liv och glädje när John vaknade. Men inte heller John hade sovit gott under natten utan vaknade på dåligt humör. John var arbetslös, men skulle följande vecka påbörja en arbetsmarknadsåtgärd, en utbildning han varken ville ha eller såg fram emot. Det skar i Mias bröst att höra John släcka sonens sprudlande iver med sin morgonvresighet. Tysta gick de för att äta frukost, medan Mia satt med Emil vid bröstet. Hon hade inte hunnit amma klart förrän John och Tom kom in i hallen intill, Tom ivrig och pladdrande, John sammanbiten och stressad. Hon kunde se stressen på makens ryckiga rörelser och hans ovilja att titta på henne. Det gav henne en känsla av skuld, som om han anklagade henne för att vara lat, där hon satt och inte kunde göra annat. Tom strulade med skorna, -Sluta gorma nu! Röt John och ryckte av sonen skorna, han satte sig på golvet och med hårda nypor slet han ned pojken i famnen för att ta på honom skorna. Tom gallskrek, ville kunna själv, han vred sig som en orm –Men sluta sa jag! Annars blir det inge dagis idag! John röt och pojken grät än mer hjärtskärande –Men lägg av, inte har ni väl mer bråttom än att han kan få göra det där själv. Mia hade yttrat sig utan att tänka sig för, hon såg med en känsla av skräck John växa av raseri. Han reste sig så hastigt att Tom föll i golvet, John kastade skorna åt sonen –Sluta lipa och fixa det själv då! Gapade han. Mia kände sin vrede stiga i henne –Men vad fan är det med dig, du kan ju inte hålla på och gapa och skrika på ett barn sådär, han har ju inte ens gjort något fel! Nu hade hon också höjt rösten, hon led med Tom som snyftande kröp efter sina skor för att försöka ordna till det. Men hon skulle inte ha yttrat sig, John vände sig mot henne och mötte ilsket hennes blick.
I efterhand kunde Mia inte minnas vad John skrek åt henne, hon minns bara skräcken i Toms ögon när han såg på henne, hukad under sin fars vrede. Hon minns att hon kände Emil sluta dia, han blev alldeles stilla. I den sekunden var det som om tiden frusit till is, Mia bara visste inom sig att om hon sa ett enda ord till så skulle John förlora kontrollen över sin vrede. Aldrig hade han burit hand på henne eller någon annan, men i just den där stunden kände hon att det hängde i luften. Och med den känslan kom en insikt om att John aldrig skulle kunna rättfärdiga sitt eget handlande om hans behärskning brast, han skulle göra färdigt och förmodligen ta sitt eget liv sen. När situationen var över, när John och Tom farit iväg, förundrades hon över att hon kunnat uppleva sådant hot, att hon kunnat tänka så om mannen hon älskar. Hon la Emil för att sova och skyndade sig till telefonen. Varje dag uppstod sådana situationer då de grälade, oftast över huvudet på Tom. Mia kunde inte leva med det längre kände hon, Tom skulle inte behöva leva med att höra sina föräldrar bråka så. För oftast var det utlöst av hans ageranden, och den skulden ville hon inte att han skulle behöva bära. Hon ringde till familjerådgivningen och fick löfte om att de skulle få komma samma dag.
När John kom hem med Tom några timmar senare var hon förberedd –John älskling, vi måste söka hjälp. Han gick genast i försvar, det skulle hon ju förstå att han självklart blev arg när hon lade sig i hans sätt att uppfostra sin son. Hon skulle inte komma och påstå att hon var bättre själv. Och om hon hade problem fick hon gå på rådgivning själv om hon behagade, för han hade inga problem – annat än att han levde ihop med någon som la sig i hela tiden, i allt han gjorde, hela tiden. Mia var bara tyst, hon ville försvara sig och säga emot, men hon visste att om hon yttrade sig så skulle det bara bli som det alltid brukade bli. Hon ville uppnå en förändring så hon svalde sitt försvar, bjöd inte på några motargument. Hon konstaterade bara –Jag älskar dig John, och allt jag vill är att vi ska hitta ett sätt att leva lyckliga tillsammans. Men som det är nu mår ingen av oss bra och därför måste jag lämna dig om vi inte gör något tillsammans för att slippa bråka. Hon vågade inte ens se på honom, innerst inne var hon förvånad över att han stod kvar –Vad fan tycker du att vi ska göra då, du som vet och kan allt!? Det var mer en skrikande förolämpning än en fråga. Men Mia svalde igen, hon kunde inte ge sig in i den ordväxlingen –Jag har pratat med familjerådgivningen, vi får komma dit i eftermiddag. Svarade hon med blicken sänkt –Sitter du och ringer till vem som helst och beklagar dig! Nu var John hysteriskt förbannad, han gick fram och tillbaka i hallen. Tom höll sig inne på sitt rum, tyst och stilla. Hon höll andan innan hon sa –Jag flyttar före helgen. Hon var rädd att han inte hörde henne. Men han hörde –Jasså! Var ska du då ta vägen? Du får då inte ta barnen med dig. Hot som försvar, hon visste att det skulle gå över, att John skulle reflektera vettigt sen, men nu fick hon fortsätta tiga –Okej, som du vill. Men hon såg genast att det varit ett tomt hot, inte ville han vara ensam med ansvaret om pojkarna. I vanmakt gick John, han smällde igen ytterdörren och det blev tyst som i vakuum i deras hem. Mias syster kom för att vara med barnen, när Mia gick mötte hon John i trapphuset. Utan att säga något vände han om och följde tyst med henne. Hon hoppades med hela sitt hjärta att han skulle ha kommit fram till att han ville söka hjälp med henne, ville bevara relationen snarare än splittra dem. Det sista hon ville var att lämna honom, för kärleken och passionen levde ännu mellan dem. Hon kände snarare att det var en livs fas fylld med frustration som höll på att splittra dem. Kanske hade han kommit fram till samma sak, när han med ett blekt leende tog hennes hand.