En tidig story – 1992
Medan elden pyr.
Kastanje trädens grenar vispade mot rutorna i vinden, hon kunde inte sova på grund av det ljudet. Sakta och makligt klev hon ur sängen och gick fram till fönstret, hon hade ingen tanke på att hölja sin nakna kropp. Grenen var inte av kastanje träd det var en helt vanlig björk som mist sina löv för sesongen. Fy vad hon hatade hösten och kylan den drog med sig.
I en annan del av byggnaden kunde en annan kvinna inte heller sova, hon hade gett upp alla försök för länge sedan och tagit på sig kläderna. Hon hade alltid älskat de starka höstvindarna i nord norge, allt sedan hon var liten kunde hon inte hålla sig ifrån sina små nattliga promenader då hon kunnat stå stilla och bara luta sig mot vinden och drömma sig bort. Men det var nu första gången som hon hade rest dit sedan hon mist sitt ben, hon glömde allt som oftast bort den nu sju år gamla skadan mest för att hon hatade de begränsningar den innebar, hon föredrog att anse sig själv som fullt kapabel till allt. Denna natt gav hon efter för den påtagliga längtan efter att få vandra omkring, hon visste att det var farligt för henne att ge sig ut ensam och särskilt natte tid och att hon troligen skulle bli liggande i ett antal dagar efteråt för att hon överansträngt ”benstumpen” som hon kallade resten av det amputerade benet.
Den tysta nakna kvinnan satte sig ned på den lilla pall som någon så lägligt hade placerat vi det stora fönstret, hon insåg att hon måste ha stått väldigt länge eftersom hennes ben hade börjat värka av trötthet, först det ena och sedan det andra. Hennes blick följde en slank haltande figur som gick stödd med en käpp, fashinerat satt hon stilla och tittade. Hon försökte gissa sig till hur gammal människan kunde vara, hon sa sig att det kunde vara en ung man men just då kastade ”han” med huvudet så en kaskad av långt blont hår föll ut över ryggen, hela rörelsen var så utpräglat femenin att Gisela inte kunde tveka om könet längre.
Gisela reste sig i en ansats att återgå till sängen, men hon blev stående fägslad av kvinnan i natten.
Hon kände sig iakttagen och skruvade sig olustigt för att försöka se efter, plödsligt möttes hennes blick av en annan. Hon stod stilla och såg på den unga nakna kvinnan i fönstret på tredje våningen, efter flera minuter kom hon till sans igen och vred sig motvilligt bort. Den oskuldsfulla skörheten i varje drag av den nakna kroppen var fast brännda i hennes nät hinna, de otroligt vackra benen som stått så nära varandra att ställningen inte kunnde ha varit vidare bekväm, hon avundades den andra kvinnan som hade stått alldeles stilla och bara tittat tillbaka utan blygsel och utan skam.
Driven av en djupt liggande önskan att få veta mer om den haltande främmande kvinnan klädde hon snabbt på sig och kilade genom korridorer och trappor till hon fann bakdörren på det stora huset som ledde ut åt det håll där hon hade sett kvinnan.
Pia satt stilla och drömmde på en sten vid stranden på den stora fjorden, den var lugn där men hon visste att den på andra ställen kunde bli lika rasande som det stora vackra havet som hon hade växt upp vid. Hon hörde någon bakom sig och visste intuitivt att det var flickan från fönstret, men flickan gick omkring och verkade inte se henne där hon satt eller var det inte hennes mening att de skulle mötas.
När Pia vred sig för att se efter såg Gisela henne och skyndade dit. Hon stannade på litet avstånd för att se den andra kvinnan, månen spred sina kalla strålar över dem i spöklikt ljus. De tittade tyst på varandra, hon är fin tänkte Gisela inte vacker men fin. Det ljust blonda håret verkade snarare vitt i månskenet där det inramade ett ganska brett och kantigt ansikte, släta drag och kraftiga ögonbryn gav skarpa kontraster och den svagt leende munnen gav ett mjukt välkommnande uttryck. Ett moln gled skymmande frmför månen, men Gisela hade hunnit se vad hon velat se och gick tyst fram och satte sig brevid den andra kvinnan.
Ett litet barn var det som Pia tänkte först när hon såg den unga kvinnan på nära håll, men den bild hon hade i sitt minne talade tydligt emot den tanken. Och även nu kunnde hon se konturerna av de fylliga brösten och de kraftiga höfterna, visserligen gav de inte någon garanti för stor livserfarenhet men hon kunnde då inte vara så ung som hennes ansikte ville påskina. Hon kännde sig gammal och utlevad inför henne men ändå nyfiken och rent fashinerad, hon undrade vad det var som drivit denna främling ut i natten till henne. Tystnaden mellan dem utan spänningar och det verkade helt naturligt att den unga kvinnan satte sig vid henne. Tillsammans satt de och såg ut över havet och visste ingenting om varandra, först när det började ljusna reste de sig och började gå tillbaka.
-Jag heter Gisela…..jag bor i Sverige. började hon dröjande och Pia som väntat sig att hon skulle bryta tystnaden svarade sakta.
-Jag heter Pia och jag bor också i Sverige…..nu mer. hennes accent gick inte att dölja och det var också osäkert om hon ville det, den lät bra tänkte Gisela och undrade var den kom ifrån. Som om Pia förstått att hon ville veta fortsatte hon. -Jag är född och uppväxt i Israel men eftersom min far var härifrån for vi ofta hit på semester. När jag var 23 och äntligen hade råd att själv fara på semester så reste jag genom Norge, det var en dröm jag hade haft länge fast än jag inte hade någon släkt att besöka. Jag kännde att mina starkaste rötter fanns här eller så var det ödet som drog mig hit. Jag kom med båt till Oslo och reste sedan därifrån på många olika sätt ända upp till Alta, hela den resan tog mig över två månader och fast jag visste att min semester tagit slut och att jag inte egentligen hade rätt att stanna här så fortsatte jag. I Alta mötte jag ett sällskap från Sverige, jag blev kär i en av männen och följde sedan med dem. Min man hörde hemma i Övertorneå så där stannade jag, vi gifte oss och fick senare ett barn.