Vissa börjans blir verkligen korta – 1991
Tvivlen vällde upp inom henne, det kunde inte vara sant. Det var så otroligt ofattbart att något så horribelt kunde innträffa just då just när hon var där. Men ingen kunde någonsin ha förutsett det och än mindre ha förhindrat det.
Tiden har sin gång och medan den går styr inget eller ödet våra val och vägar. Hon kännde sig så fullkomligt maktlös, med en tung suck sjönk hon ned på soffan och drog handen genom det långa rostbruna håret.
-Rostia är du där inne? En svag knackning på den tunna dörren hördes, men hon orkade inte reagera, inte just då.
Samuel öppnade dörren försiktigt på glänt, han visste att hon var där för hon kunde inte vara någon annan stans, men han var osäker på om han ville tränga sig på. Sent nog hade han förstått att det som hänt hade så stor innebörd för henne. Hon såg honom inte, hörde honom inte det förstod han och stängde ljudlöst dörren igen, sakta haltade han vidare genom korridoren och hoppades på att hon skulle ropa efter honom, han ville så gärna få hjälpa henne igenom denna uppsjö av helvete.
*Ett*
-Tänk om vi skulle ta och fara till Farbror Alf och tant Wilma i helgen gumman, så får du leka med dina kusiner, vad säger du?
Fadern strök ömt över Rositas hår.