Sensommaren och hösten 2003 började jag skriva en historia om Tove, en ensamstående tvåbarnsmamma, med ambitionen att skriva en nutidsskildring och våra moderna relationsknutar. Det inspirerade mig massor och jag skrev riktigt flitigt, efter en tid kom jag av mig i vanlig ordning troligtvis för att livet kom emellan och orken tröt. Senare under 2006 hade jag under några få dagar inspiration nog att läsa in mig i projektet och bygga vidare lite. Idag är huvuddokumentet 80 sidor råtext och är härmed det längsta alstret hittills (fast i Scrivener är det som sagt lite svårare att räkna sidor så PIA projektet kan gott och väl vara större).

En sekunds vändning

– Varje dag är hundra vägval.

Kapitel 1

Tove lämnade barnen hemma med Lotte, det var återigen dags för en resa i det inre. Barnens pappa Tommy var på annan ort i sitt arbete så denna vecka ställde hennes närmsta väninna Lotte upp. Hon funderade över Tommys många engagemang, denna vår hade han börjat resa och fara mycket i arbetet på kurser och uppdrag. Samtidigt som hon gladdes åt att han hade mycket för sig så oroade det henne en del, utan att hon egentligen kunde sätta fingret på varför. Barnen var rätt stora nu, Jonas den äldste gick i första klass och hade fyllt åtta år. Deras dotter Linnea, gick första året i skolvärlden men inte ännu i riktiga skolan, det kallades sexårsverksamhet och till vintern skulle hon fylla sju. Sedan Tove och Tommy separerade för snart fem år sedan hade deras liv verkligen gått åt olika håll – men barnen hade i alla lägen tagit det hela bra. Mest troligt för att de som föräldrar inte hade några problem sinsemellan utan kom bra överens om det mesta. Sedan separationen hade motsättningarna upphört, visst hade de fått göra eftergifter båda två och de hade svalt mycket i sina val att inte skapa eller driva konflikter. Deras långa kärlek och tryggheten i att de kände varandra så väl fick den övervägande stabiliteten att fungera, till allas förmån. Hon startade sin lilla röda Jetta och körde iväg mot Kents mottagning i centrala stan, hon älskade dessa resor – inkarnationsresor kallas de av vissa, men de exprimenterade med hypnosliknande sessioner och endast med vägledning av böcker de läst hade de utformat ett sätt att göra dessa resor. Både Tove och Kent var egentligen skeptiker, men de fashinerades av det de upplevde och analyserade det gärna i både den skeptiska mer psykologiska vinkeln och i den hängivna vinkeln av tilltro och utforskande.

”Om du sluter dina ögon och tänker på färgen blå…..”

Han lutade sig över henne och förde handen en decimeter över hennes ansikte, hennes ögonlock fladdrade lätt fastän hon hade lagt igen ögonen. Med en tyst smidighet reste han sig, tände skrivbordslampan och släckte lysrören i taket. Det var tyst på mottagningen, de var ensamma för klockan var efter middagstid. Kents kontor var inrett med mörka möbler, flera stora tunga bokyllor med meter efter meter med intressanta böcker. Det luktade instängt och varmt men ändå fräsht av hans egen doft, och doft av en manlig deoderant.

”Ser du blått för din inre blick?”

Han kunde se hennes pupiller röra sig från sida till sida under de slutna avslappnade ögonlocken innan hon svarade. Det enda som hördes var deras andhämtning, lite surrande från hans dator och någon enstaka bil som passerade utanför.

”Ja…. mörkblått.”

”Mhm om du fokuserar nu, ser du en trappa framför dig en bit bort som leder nedåt….”

Hans röst förde henne sakta men säkert ur situationen, ur tiden genom tiderna eller dimensionerna, det var välkänd mark där ingen mark fanns.

Kroppen kändes stel när hon reste sig upp från den hårda britsen, för såna här behandlingar tyckte hon nog att han kunde investera i en bekvämare brits, när hon sa det åt honom skrattade han hjärtligt.

”Då skulle ju alla mina besökare bara somna.”

När han skrattade glittrade det i hans blåa ögon, hon tyckte de såg busiga ut i den skumma belysningen i rummet. Det hade blivit mörkt ute medan hon var där, när hon tittade på klockan med en invand rörelse kunde hon inte se vad den visade, men samtidigt kom hon fram till att det faktiskt inte spelade någon roll. De pratade en stund om vad de just gått igenom, Tove var fortfarande lite skeptisk, kanske var detta bara vad hennes hjärna producerade. Men å andra sidan om det var så, varför skapade den just detta och inte vad som hellst annars? Antingen hade hon gjort en resa tillbaka till ett tidigare liv, eller så hade hon just fått en cirka två timmars upplevelse av stoff för hennes självanalys. Det var varje gång hon som ställde frågorna Kent bara vägledde henne utifrån dem, och hennes hjärna tog med henne på de mest fashinerande resor. Nyfiken hade hon varit sen hon själv läste en erkänd läkares bok, Weiss hette han, en läkare som vid hypnoterapi råkade ta en patient tillbaka till en upplevelse i ett tidigare liv. Han har bland annat skrivit att symtom eller sjukdomar vars orsak tycktes omöjlig att hitta ofta kan finnas i ett tidigare liv. Om han även efter publicerandet av de böckerna fortfarande är ansedd som en bra läkare brukade hon undra ibland, men nyfiken var hon ändå. De senaste åren hade hon haft svåra problem med eksem, och läkarna konstaterade bara att de var atopiska, utan att ge något skäl eller något förslag på bot. År efter år med salvor, klet och sår hade väckt en undran när hon läste Weiss, så här var hon, på häxdoktorns kontor. Nå en häxdoktor kan man väl inte kalla honom, för då skulle väl hans kunder vara häxor. Kent hade hon känt länge, sedan de läste psykologi tillsammans på gymnasiet, men sen hade de tappat kontakten över många år då de studerat på olika håll i landet. Kent flyttade tillbaka hem igen senare och de hade mötts av en slump, i krogvimlet en hemvändarkväll kring jultid. Genast infann sig en känsla av återkoppling mellan dem och de började träffades över en kopp kaffe då och då. Det var vid en sådan träff som hade hon berättat om denna Weiss. Hennes nyfikenhet hade väckt hans, även om han kanske inte skulle tala så öppet om det, hans livsuppehälle hänger på hans erkännande som psykolog. Så det hade blivit deras hobby, nyfikenheten tiden och hans hypnotiska röst en kväll i veckan. Med ens såg han bister ut

”Nästa vecka Tove, kan inte jag på torsdagen, Lisa fyller år så jag måste vara hemma den kvällen.”

Det namnet skar alltid i henne, den goa känslan hans busiga blick nyss gav byttes ut mot den kärva verkligheten.

”Okej.”

Svarade hon utan att fortsätta, bara en gång tidigare hade han ställt in, men då liksom nu fick hon känslan av att detta var slutet.

”Kan vi ta det på onsdag kväll istället?”

Hon trodde hon hade hört honom fel, men blev genast gladare när hans röst nådde henne.

”Javisst!”

Svarade hon så alert att hon samtidigt insåg att hon avslöjat sig, tvivlade hon på det behövde hon bara titta honom i ögonen för att veta. De visste egentligen båda två, men sa inget om det, för om det erkändes så skulle de inte kunna fortsätta så här, hur oskyldigt det än var. Då de återfunnit varandra efter tio års uppehåll hade Kent redan varit gift med Lisa i 3 år, och fortfarande fanns inte mycket gnissel mellan dem. Även om Tove önskade honom all lycka, så önskade hon innerst inne att han vore fri och ledig – för henne att älska.

Efter en rask promenad hem, trots att Kent erbjudit sig skjutsa henne, satte hon sig ned vid datorn och skrev. Hon skrev för brinnande livet, allt det hon upplevt under kvällen, där nere på andra sidan. Inte ett ord om Kent, inte ett ord om henne själv. Detta var den tjugosjätte kvällen hon gjorde denna procedur, i tjugosex dokument hade hon beskrivningar av åtta upplagor av sig själv. Hon hade upplevt åtta olika identiteter, i åtta olika tider. När hon tänkte på Weiss tredje bok, om själsfränder – kärlek i liv efter liv, tänkte hon på Kent. Ja hon hade i flera av sina tidigare jags liv kännt igen personer från sitt nuvarande liv, precis som Weiss återger det. Och Kent hade varit hennes bror, han hade varit hennes far men också hennes älskade, älskare och make. Det hade hon aldrig berättat för Kent. Han var skeptisk liksom hon, de visste inte hur de skulle förklara det som de upplevde i sessionerna och de ville inte göra något väsen av det. När de pratade om det var det bara återgivelser av det uppenbara, och annars i form av analys om varför hennes hjärna gav just dessa upplevelser. Det störde dem minst att hålla det på den nivån, men hon visste inte, kanske skulle hon aldrig få veta. Och tror det gör man i kyrkan, brukade de skämta, för även om de kanske båda ville tro så ville de inte svära sig troende.

Kent kände sig som alltid obehaglig till mods när han återvände hem efter sessionen med Tove. Redan innan han klev in hemma hörde han Lisas frågor och det skärande tonfallet när hon med förställt intresse ville ta del av vad de gjort. Men samtidigt som han kände att han ville ha upplevelserna med Tove för sig själv vilade hans äktenskap på en ärlighet och öppenhet som gjorde det omöjligt att inte berätta för Lisa. Även om Lisa aldrig bett honom om det visste han att han måste sluta träffa Tove, han önskade att de kunde ha en normal bekantskap istället men det hade Lisa sagt ifrån. En inställning som han inte kunde förstå, om hon kände sig hotad av Tove vad skulle kunna vara mer avväpnande än att bjuda in henne som gäst och låsa henne i de sociala hänsyn som vanligtvis växer fram i takt med att man lär känna varandra personligen.

Toves fönsterlampor släcktes av timern, en fantastisk uppfinning brukade hon kalla den, för den påminde henne om att det var dags att gå till sängs. Hon höll just på att somna när telefonen ringde, förvånad över att den ringde efter elva rusade hon upp. Det var hennes bror, som var bekymrad.

”Tove jag vet inte vad jag ska tro riktigt, Becky har sökt skola i Härnösand nu till hösten för att kunna följa med Joel när han ska börja skolan där. Men vi har inte pratat om ifall vi ska flytta ned hela familjen, det känns som att vi står inför en större splittring än så när hon inte pratar med mig om saken. Idag fick jag veta att hon kommit in på kurserna, hon hade inte ens berättat att hon ansökt om dem.”

Tonys son var född döv och när tvillingarna nu kommit upp i skolåldern var Joel tvungen att gå sin skola i Härnösand där närmsta dövgrundskola fanns. Det hade hela familjen varit inställd på i flera år, sedan pojken fick börja dövdagis i grannkommunen hade informationen varit bra. Men känslomässigt hade de väl inte riktigt kunnat förbereda sig. Tove förstod Rebeckas svåra val så väl, inte skulle hon själv velat sända iväg sin sjuåring till en stad långt borta för att gå skola hela veckorna.

”Men har hon kontaktat skolorna om Hanna då? Alltså tror du att hon har planerat för att hela familjen ska flytta?… har du själv kollat efter jobb där nere?”

Nej Tony hade inte tänkt närmare på det alls, lite strutsmentalitet kände hon igen från deras far, eller var det så män i allmänhet fungerade – att inte tänka alls förrän de måste, hon visste inte och det var väl inte relevant heller. Tony hade inte tänkt och de hade inte pratat igenom det. Han var märkbart både upprörd och självanklagande, vad hon än sa ville hon inte spä på hans bekymmer. Hon undrade varför han trodde att hon var påväg att lämna honom, men lyckades inte formulera frågorna förrän han fortsatte.

”Hon har blivit tystare och tystare i vår, det känns som om hon stänger mig ute från vårat liv och våra barn. Inte katten vill väl jag heller att Joel ska vara helt själv där nere, men jag har väl väntat på en signal från henne om vad hon vill. Jag trodde inte hon var beredd att flytta ned när hon inget sa, och så visar det sig att hon redan gjort en hel del förberedelser…. De ska ned till veckan och besöka skolan, då talade hon om att hon skulle kolla på en lägenhet också.”

”Men jösses brorsan, vad vill du då? Vill du flytta ned, eller vill du bo kvar här? Vill du i så fall att hon lämnar eller tar med Hanna?”

Hon ville uppmuntra honom till att göra sin egen reflektion över situationen, istället för att bara reagera på hustruns val. Men det enda de kom fram till var att Tony och Becky måste prata med varandra, Tove suckade djupt när de lagt på, hur ofta såg och hörde hon inte om par som slutat prata med varandra. Som om hennes egna erfarenheter upprepades om och om igen bland hennes bekanta och nu även hos hennes bror, hon önskade ju inget hellre än att kunna berätta om sina lärpenningar för att lära dem innan de ställdes inför samma smärtsamma erfarenhet. Men det verkade inte bättre än att alla måste göra den erfarenheten själv, och vissa skulle göra den om och om igen. Tony hade dock påminnt henne om att morsdagen var i antågande, de brukade fara samtidigt till deras mor den dagen årligen och grilla middag och vara tillsammans. Tove hade en hel del dåligt samvete för att besöken hos mamma blev allt glesare, det fanns ingen anledning till att det var så, det tycktes bara bli så.

Det senare dokumentet som är riktigt långt släpper jag inte här, men en vacker dag finns det säkert att läsa någonstans.