Redan 1995 höll jag uppenbarligen på med olika skrivövningar, här är en som går ut på att berätta en historia som engagerar genom att bara använda dialog. Det gick väl ”sådär” :o)
Att leva som en intellektuell människa
-Vet du vad som är fördjävla jobbigt?
-Massor, som att pengarna aldrig räcker till.
-Ja det också förstås, men jag menar vad som verkligen är jobbigt, som man inte rår för själv fast man egentligen gör det.
-Du har problem tjejen, rår du för det eller inte?
-Det har jag inte klarat av att lista ut ännu, mycket funderar jag över men detta gör det för ont att grubbla över.
-Vad kan vara så illa?
-Egentligen är det ju inte så hemskt men det känns för taskigt. Du vet när man mår dåligt och så inser man att man håller på att sjunka in i en depression, men så vet man inte vad man ska göra för att undvika det fast man egentligen vet vad felet är. Eller så vet man inte vad felet är utan istället grubblar sig deppig bara för att tvingas inse att det felet vill man egentligen inte åtgärda.
-Jag fattar inte ett spå av vad du försöker säga, men jag hör att du är seriös, så vad är det du försöker säga mig?
-Ja, det vet jag inte riktigt, jag känner mig så frustrerad.
-Är du deppig nu, eller blir du frustrerad bara för att du misslyckas med att uttrycka dig så att jag förstår?
-Det jag försöker säga är att jag håller på att bli deprimerad för att jag blir så frustrerad över att jag vet varför jag håller på att bli deppig men jag vägrar ändå att sluta förtränga vetskapen om de åtgärder eller utredningar som krävs för att undanröja källan till depressionen.
-Du tror alltså att du vet vad problemet är, du kanske rent av vet hur du skulle kunna gå till väga för att lösa det men du förtränger den vetskapen bara för att få behålla den anledningen att bli deprimerad. Du vill alltså vara deppig?
-Nej, det är väl klart att jag inte vill, jag hatar att vara deppig och må dåligt, men det är som om jag inte orkar ta itu med det.
-Är det jobbigare att hantera det än att vara deppig?
-Nej, men i vanliga fall, när jag känner så här, det händer inte så ofta i och för sig, men det har varit ett antal tillfällen i mitt liv, ganska regelbundet faktiskt, så gör jag alltid likadant, jag förtränger vetskapen om vad jag skulle kunna eller behöva göra bara för att det vore så jobbigt att göra det, det brukar resultera i att jag blir deppigare och deppigare tills jag inte orkar må dåligt längre, då kompromissar jag och åtgärdar de akutaste delarna av problemet och rycker sedan upp mig. Jag vet att jag lurar mig själv eftersom basproblemet alltid blir kvar, men på så sätt kan jag liksom glida vidare i livet utan att behöva gå så djupt i det, utan att ändra det för mycket eller riskera bieffekter av mitt handlande.
-Du sparar alltså depressionen till senare, tror du att den blir lättare att hantera då? Och vad menar du med regelbundet, vid varje mens eller alltid vid jul?
-Nja en, ibland två-tre gånger per år, oftast sen höst eller jan-mar eller ibland men sällan apr-maj.
-Tror du det blir lättare senare, eller är du så dum så du tror att du kan förtränga problemen för gott?
-Nej jag är inte dum, men jag orkar inte jobba med dem nu för nu mår jag ju bra.
-Och när du mår sämre så kör du din vanliga förträngningskarusell.
-Tja, du menar alltså att jag ska hantera mina problem när jag mår som bäst och förstöra de bra perioderna i mitt liv.
-Nej jag menar bara att om du aldrig går till botten med dina problem och reder ut dem totalt så kommer dina depperioder att komma tätare, bli längre och dina bra perioder till sist försvinna.
-Jag tror han hade rätt han som sa att jag tänker för mycket, för om man inte begrundar allt man gör, tänker, känner och upplever så djävla noga utan bara lever igenom det och går vidare så skulle man inte börja må dåligt.
-Du vet redan nu att du aldrig skulle kunna leva så, det funkar inte för intelektuella funderande människor att välja att leva trubbat, du ger bara honom rätt för att komma ifrån den här diskutionen för att du blev sur på mig när jag sa att du måste ta itu med ditt problemhanterande.
-Du har rätt, jag hatar dig för att du säger så, för att du förstår vad jag säger och…., vet du vad, jag har varit till en psykolog en gång när jag mådde dåligt, nej jag har faktiskt varit till två psykologer vid olika tillfällen.
-Och, blev det bättre?
-Tja, det var jätte skönt först att få tala ut, få berätta för någon som lyssnade om hur jag känner det och hur jag upplever mitt liv, men sedan insåg jag, båda gångerna, att människan bara lyssnade. När jag till slut efter flera besök berättat det mesta, och väntar mig en diagnos, någon form av hjälp eller behandling, satt de båda, fast vid olika tillfällen, fortfarande bara och lyssnade. Visst talade de båda emellanåt, kom med följdfrågor och så för att få en att fortsätta prata, men psykologer har inga svar, och om de förstod vad mitt problem var så erkännde de inte det i allafall. Det konstiga är att båda ”behandlingarna” har varit gratis, så de kan ju inte har varit ute efter en evighetsbehandling för pengarnas skull, kanske är det bara så att psykologer är sådana, dvs det kanske inte är deras jobb att leverera några svar.
-Ja, det är nog inte deras jobb att finna svaren, men jag frågade dig om det blev bättre?
-Nej, jag blev besviken på psykologerna och slutade besöka dem och tog mig senare på fötter igen med min gamla beprövade metod. Det som retade mig mest båda gångerna var nog att deras följdfrågor hela tiden drev mig att känna efter igen, tänka efter igen osv som om budskapet hela tiden var att det var upp till mig att fånga felet och åtgärda det.
-Ja det är väl antagligen det som är meningen, för om de kunnde och verkligen löste problemen åt dig vad skulle du då lära dig utav det?
-Jag förstår, att det löser sig, att andra fixar det åt mig. Men de gav mig inte ens en ledtråd.
-Du som är intelektuell borde väl vara smart nog att om inte annat på deras följdfrågor kunna lista ut var problemet ligger och åt vilket håll de skulle råda dig att gå om de ville säga något.
-Ja kanske jag borde ha lyckats med det…detta gillar jag inte, nu säger du att jag är dum igen. Och hur fan går det för de som inte är intelektuella då, får de svaren av psykologen eller får de helt enkelt ingen hjälp alls?
-De som inte är intellektuella går inte till psykologen, för de grubblar inte över livet eller det som händer dem, de bara lever det, så som du skulle vilja göra.
-Så alla som går till psykologen är intellektuella?
-Nej en del gör det för att det är modernt, vissa gör det för att andra ska tycka synd om dem, en del gör det nog för att över huvet taget kunna prata med någon som lyssnar på dem.
-Ja men de som verkligen har problem då, vars anhöriga har dött eller som har andra svåra problem?
-Om de är intellektuella? Nej det behöver de inte vara, föresten skulle jag tro att de flesta med sådana problem inte går till psykologer de träffar kurratorer.
-Vad är skillnaden?
-Jag vet inte, titeln förstås och så tror jag att utbildningen är på olika bas, eller något sådant.
-Jag undrar hur många av dem som ligger på psyket som är intelektuella, känner du någon som jobbat där?
-Nej, men det är nog de flesta av patienterna skulle jag tro. För känn efter själv, visst är det lätt att bli galen, speciellt om man börjar bli deppig, tänk själv den dag din förträngningskarusell slutar att funka om du tvingas att ta itu med dina problem när du mår som sämst, skulle du klara det, utan att ramla över kanten?
-Du skrämmer mig, men du har rätt, jag har många gånger tänkt tanken, på hur lätt det vore att bara ge upp när man mår som sämst, jag tror att det som hindrat mig från att göra det har varit det att jag inte kännt att jag kunnat lita på att någon skulle ta hand om mig och hjälpa mig ur elendet.
-Det är synd om du misstror den vård som erbjuds, men självklart kan man inte förvänta sig att någon ska ta en ur elendet , det måste man nog göra själv i alla lägen, människan kan väl idag förhoppningsvis inte manipulera tanke verksamheten i andras hjärnor, för det är ju trots allt där problemen ligger.
-Jag vill inte vara intelektuell, det liksom bränner ut en allt detta tänkande, för hur mycket man än tänker och grubblar så kommer man ju aldrig fram till något.
-Något kommer du väl ändå fram till.
-Ja men inga sanningar, eller vad menar jag? Inget konkret, inget som jag kan bevisa inför andra, jag vet inte riktigt hur jag menar men det känns liksom meningslöst.
-Du är varken Buddha eller Jesus, ingen profet som ska leverera sanningar åt folket, kan du inte vara nöjd med att finna dina egna sanningar, det du själv vill leva efter, med och igenom?
-Nu låter du så djävla viktig, vad kommer du själv fram till när du funderar?
-När jag funderar över vad? Jag vill inte påstå att jag är perfekt eller finner alla mina egna svar, men jag har genom åren lärt mig att inte sträva efter att komma fram till den enda sanningen om meningen med livet, jag har insett att jag inte kan förutspå mitt liv och jag har lärt mig att det man lär sig bäst av är av sina egna misstag och sina egna problemlösningar. En annan sak som jag insett är att hur man mår ofta beror på vilket gensvar man möter från människorna ikring en i förhållande till den förväntning man har på deras gensvar, dvs ju mer man förväntarsig av sina med människor desto oftare blir man besviken, och ju högre förväntning man har på deras förståelse desto mer missförstådd känner man sig, och det ger en frustrationer som leder till depressioner. Jag tror jag läst ett citat av någon som menade att man måste sätta sig över förväntningarna. Typ att man får ett lättare liv den dagen man lärt sig att inte förvänta sig någonting av någon.
-Det är nog väldigt sant, men det är ju omöjligt att leva så, hela ens egna beteende bygger ju på den förväntingen man har på människorna ikring sig, man försöker ju alltid att förutsäga deras handlande, tänkande och reagerande för att ha lite framförhållning i hur man själv ska reagera, vad man ska säga och göra.
-Det är ett uttryck för att vara intelektuell, att vara beräknande, eller kanske för att vara kvinna. Men jag tror inte att det var sådana förväntningar citatet avsåg.
-Nej det är klart, typiskt bara att du var snabbare än jag på att dra den slutsatsen, jag fattar ju att det handlar om förväntningen om någontings uppfyllande.
-Bra uttryckt. Jag har också problem med spontanitet appropå den andra formen av förväntningar.