Här är en kort inledning från 1992, jag har av någon anledning skrivit storyn i tre olika dokument men de två bitarna som skulle följt på denna gick varken att konvertera eller öppna. Nåja det har ju hänt en del sedan 1992 :o)
Genom smärtan log hon för hon visste att värkarna kom och gick i olika intervaller och att dessa kom gav henne hopp om att barnet ännu kunde klara sig. Eftersom hon hade varit vid medvetande en stund utan att tidigare ha haft värkar antog hon att intervallen ännu var ganska stor, men på grund av avståndet till det sjukhus hon skulle till brådskade det ändå.
-Snälla Markus kan du köra mig till BB? frågade hon med något grötig röst så snart värken var genomliden.
Den ångestfyllde mannen bara nickade och lyfte upp henne varsamt i sina armar, försiktigt placerade han henne i baksätet. Det skar i hennes korsrygg, av rörelsen, så illa att hon nästan svimmade igen.
-Var har du bil nycklarna Linda? hans djupa röst drog henne ur den svindlande yrseln och hon gjorde en ansats att ta dem ur sin jackficka, men då skar smärtan för hårt för henne så hon svimmade igen men Markus hade sett hennes lilla rörelse och fiskade snart upp dem.
Väldigt försiktigt och ovant körde han mot det närmaste sjukhuset han visste om, för han antog att vårdcentralerna inte gärna tog emot havande om det inte var alldeles akut. Att han inte hade något körkort tänkte han inte över för han kunde ju ändå köra bil sedan han tidigare haft den rättigheten, och nu hade han ju varit nykter i åtminstone två dygn.
Medan de passerade det närmsta samhället och dess vårdcentral var Linda ännu avsvimmad så han fortsatte i rasande fart, väl vetande om att de efter den närmaste vägen inte skulle passera fler vårdinstanser. Det innebar en risk men hon hade sagt BB och inte något annat, tänkte han men kände sig ändå beredd att lägga skulden på sig själv om något hände. Hastighets begränsningarna för den större landsvägen var åtskilligt lägre än den fart han höll och oturligt nog inföll det han oroligt befarat, de mötte en polisbil. Som om inte den nervositet de orsakade var nog så vände de och var snart ikapp. De vinkade in honom till kanten och kom i maklig takt fram till bilen, genom bil rutorna kunde de se Linda ligga utslagen i baksätet.
-Du körde alldeles för fort nyss unge man. sa polis mannen som stod närmast.-Kan jag få se på ditt körkort? ärlighet varar längst, tänkte Markus och svarade
-Jag förlorade mitt körkort för rattonykterhet för många år sedan, men när jag såg min kära vän Linda falla så illa och i hennes tillstånd, att hon nu varit avsvimmad i över sex mil. Det blev en lång harang för han var omåttligt nervös, inte rädd för de eventuella straff han kunde få utan för att han var dödligt orolig för Linda som endast knystat till en ynka gång sedan de startat resan.
Polisen som stått närmast, en äldre prominent herre med trist min, tycktes inte bekymra sig om kvinnans belägenhet utan såg bara med hårda ögon på det brott som faktiskt begåtts och vilket yngligen till och med erkännde. Det blev en häftig diskution poliserna emellan, den yngre ville genast sörja för att kvinnan kom till sjukhuset i tid.