En lite längre text om ett barn. 2014-08-15
Det vare en gång en liten flicka som levde ett ganska tråkigt liv. Som den äldsta av tre barn fick hon tidigt höra att hon skulle vara stor och veta bättre. Dagarna var fyllda av allt som krävs kring småbröderna, det mest spännande var barnavårdscentralen. Var och varannan vecka fick hon följa med sin mamma dit, för att visa upp pojkarna. Där fanns i väntrummet en massa spännande leksaker, som hon älskade att leka med. Ganska snart hittade hon en liten samling böcker där, fina böcker med bilder och fantastiska berättelser. Hon bad sin mamma läsa för henne, men det var svårt att få ro, pojkarna stal mammans uppmärksamhet hela tiden. Och besöken varade inte länge nog.
Julia hade en underbart hjärtlig relation till sin morfar som bodde långt borta, i Sangis. En sommardag när de var på besök hos mormor och morfar, strax före hennes födelsedag, fick hon följa med mormor och morfar in till Haparanda. Morfar Frans hade en liten röd, trehjulig mopedbil som det bullrade väldigt mycket i. Resan tog över en timme, men Julia var ivrig och förväntansfull. Hon hade aldrig varit till Haparanda och aldrig varit på utflykt med mormor och morfar, det var så spännande. I den stora affären handlade de vuxna allt som behövdes och Julia gick tålmodigt bredvid, hon tittade på allt som fanns och lyssnade till människorna som runt omkring dem pratade med varandra på finska. Det var som att vara i ett helt annat land, så väldigt fascinerande.
Och till sist kom frågan som Julia hoppats på, ”vad önskar du dig i födelsedagspresent”. Åh hon var så lycklig! Mormor tog med henne till en hyllrad där det fanns leksaker och hon lyfte ned en underbar barbiedocka med vacker klänning. Barbie var inte så vanliga på den tiden, de var nya i sortimentet och så sagolikt vackra med sina fina kläder. Inte alls likt något Julia hade sett förut. Men det var inte dockorna som lockade henne, nej, i kanten av leksakshyllan fanns ett litet ställ med många små böcker. Där stod hon länge och valde, så länge att mormor blev lite irriterad.
– Det där är för småungar. Sa mormor och släckte lågan som brann så längtansfull i Julias ögon, hon ville ju läsa dem, hon såg ju att orden fanns i dem och hon visste att de orden berättade en historia som hon så gärna ville ta del av. Just då kom morfar. Han tog dockan ur mormors händer, kanske trodde han att det var den dockan som Julia valt. Mormor tog Julia i handen och ledde henne vidare till affärens cafeteria, där hon bjöd den något modstulna flickan på Pommac. Lyxen i att bli serverad läsk skingrade Julias tankar och hon lyssnade på när de vuxna pratade vidare på finska, en dag hoppades hon kunna förstå vad de pratade om men ännu föll orden som ett regn utan betydelse för henne. Det var svårt att höra om de var arga på varandra när de pratade finska, hon tyckte att de alltid lät så arga, men när morfar plötsligt reste sig och gick ifrån dem förstod hon att just denna gång hade de nog argumenterat på riktigt. Orolig frågade hon mormor var morfar skulle, men Maj bara fnös åt henne. Små barn ska inte lägga sig i vad de vuxna pratar om eller gör, det var mormors vanliga svar. Så Julia var tyst, hon fortsatte att dricka sin läsk genom de två tunna sugrören. Lyxen smakade beskt och utflykten kändes inte så rolig längre.
Morfar kom tillbaka efter en stund och tog dem med sig tillbaka till mopedbilen. Mormor var tyst och rörde sig stelt, precis som mamma brukade göra när hon var sur. Julia kände sig skyldig, orolig att det var något hon gjort eller sagt som gjort mormor upprörd. När mormor och Julia satt sig i bilen tog morfar fram en sak ur vardera ficka och höll fram händerna mot henne, leende, morfars varma leende och glittrande ögon som alltid gjorde henne så trygg. I den ena handen höll han en liten bok, inte just den hon tittat i men en av de andra. Julia jublade av glädje och tog boken och höll den mot sitt bröst. I den andra handen höll han en minidocka, en smäcker dam i spansk klänning med armarna i en klassisk posé över huvudet, som om hon dansade flamenco. Det var knappt hon ägnade dockan en tanke, hela vägen tillbaka hem till mormor och morfars hus utforskade hon den underbara lilla boken. I sitt huvud gjorde hon en egen berättelse till bilderna, då orden fortfarande inte ville avslöja sin historia. Och när de kom fram tog hon genast boken med sig till sin bror Jonas och berättade sin berättelse för honom medan han fick titta på bilderna. Om och om igen berättade hon för honom, varje gång en ny historia. Ibland var de så spännande att Jonas inte ville höra mer, så hon behövde göra om slutet för att han skulle finna tröst. Lillebror ville så gärna att historien skulle handla om honom, men pojken i boken var blond, så Julia tog en tuschpenna och målade pojkens hår mörkbrunt precis som Jonas och berättade nya historier där Jonas själv var hjälten.
Den sommaren började hon rita tydligare bilder, hon tänkte inom sig ut fantastiska historier. En kväll fick hon se en westernfilm med sina föräldrar och därefter fylldes historierna och ritblocket av fina bilder av hästar och cowboy-flickor. När hon inte fick vara inne och rita lekte hon berättelser ute på gården. Mitt som det var en dag, när hon lekte själv ute, föll det ned en hårborste alldeles bredvid henne. När Julia tittade upp, stod det en flicka på balkongen på femte våningen. Mamma hade strängt förbjudit henne att gå någonstans så hon vågade inte gå upp till flickan med borsten igen. Men flickan, Ann-Britt ropade ned till henne att hon skulle be sin mamma om att få komma ned. Ann-Britt som kallades för Bitte kom ut med sin mamma efter en liten stund.
Bitte och Julia blev bästa vänner, och det var underbart. För Bitte hade inga småsyskon, så de kunde leka hos henne i timmar. Bittes mamma Kerstin gick skola, fastän hon var vuxen. Det tyckte Julia verkade jättekonstigt. Själv längtade Julia så innerligt efter att få börja skola, hon ville få lära sig att läsa. När hon berättade det för Bitte och Kerstin visade de henne bokstäverna i sitt namn. Bitte som skulle börja lekis den hösten hade redan fått börja öva på bokstäver med hjälp av sin mor och det gav flickorna en helt ny lek. De lekte skola varenda dag, tillsammans lyckades de till Julias stora lycka läsa den fina lilla boken som hon fått av morfar. Men Julia blev besviken, det var en så tråkig historia. De många orden i den lilla boken var inte alls så många, historien var så kort och inte alls så spännande som Julia trott, inte alls så spännande som någon av de många historier hon själv berättat ur boken. Bitte hade flera böcker ur den lilla Pixi serien som Julia girigt läste. Men nu när hon kunde uttyda orden själv, de allra flesta i alla fall, så var de inte lika roliga.
Det var strax efter hon själv började skolan som Julia för första gången fick besöka biblioteket. Hon var så lycklig, det var som att befinna sig i himlen, bland alla dessa böcker. Hon fick ett eget lånekort och den första bok hon lånade var Mio min Mio av Astrid Lindgren. Hon bar ivrigt hem den, den var som hennes hemliga skatt. Hon gömde den under kudden och läste varje stund hon kom åt. När boken tog slut, började hon om från början igen. Skolan var mördande tråkig tyvärr, Julia som hade längtat så mycket efter att få börja skolan och lära sig läsa och alla de andra saker som Bitte berättat om. Bitte som var ett år äldre hade i ett helt år trollbundit Julia med skolböcker och mattematik. Men nu när hon själv satt där i skolbänken och ivrigt väntade på att få lära sig mer, få lära sig nytt, tvingades hon att texta bokstäver. Bokstäverna var stora nog att fylla en A4 sida vardera, först skulle de lära sig de stora bokstäverna och sedan skulle de nöta igenom de små bokstäverna. Men Julia kunde dem alla redan, hon ville läsa, hon längtade efter att utvecklas vidare och lära sig mer. Alfabetet kunde hon rabbla både framlänges och baklänges redan innan hon kom till skolan, den där första, efterlängtade dagen. Hennes besvikelse var så stor att hon grät sig själv till sömns om kvällen, till den dagen då de besökt biblioteket. Julias mamma Gunvor hade varit så orolig för flickan, rädd att de andra barnen i skolan inte var snälla med henne. När flickan till slut började skina av glädje igen undrade hon vad det berodde på, men Julia ville inte berätta om den skatt hon hade under huvudkudden. Det var den enda riktiga boken i deras hem, hon visste inte om de skulle låta henne behålla den, så hon tordes inte berätta. Skolan fortsatte att vara tråkig och till det stora stadsbiblioteket gick de inte igen, kanske för att deras gamla snälla fröken blev sjuk och inte kom till skolan mer. Det var i alla fall så olyckligt för den nya fröken var inte alls särskilt tålmodig med Julia, som vägrade skriva de löjligt stora bokstäverna på ett papper per bokstav. Julia tjatade på den nya fröken om att få läseboken, men det var inte dags ännu. Alla skulle lära sig samma sak, samtidigt, i samma takt, sådet så. För att få utlopp för sin kreativa gnista återupptog Julia på lektionerna i årskurs ett sin gamla vana att göra berättelser kring bilder, hon ritade på sin bänk, på sina skrivpapper och på allt hon fann att rita på. Hennes teckningar var gud bevars inte något att skryta med för någon konstnär var hon verkligen inte, men hennes bilder gav hennes hjärna friheten att berätta. De gav henne sammanhang att knyta sina berättelser kring så att hon kunde komma ihåg dem och återberätta dem för lillebror när hon kom hem. Även om lillebror vuxit upp till en tjatig liten unge som mest irriterade henne så delade de ännu stunder av engagerad lek, då de lekte hennes berättelser och han var hennes trogna åhörare när hon kom hem med sina bilder och berättade sina sagor. Så länge det var han som var hjälten, vill säga.
En dag kom hennes pappa Gunnar in i lekrummet hemma och såg mycket allvarlig ut. Han frågade henne om hon stulit något och gömt det hemma. Julia hade ingen aning om vad han menade, så pappa förklarade vad det innebar att vara en tjuv. Det visste hon redan förstås, men hon förstod inte vad han menade att hon skulle ha stulit. Ändå skämdes hon, tänk om hon stulit något utan att förstå det. Med ens kom hon igåg sin dyrgrip, den älskade och nu mycket slitna boken hon ännu gömde under sin kudde och bläddrade i nästan varje natt. Skamset tog hon fram boken och lade den i Gunnars händer, hon viskade gråtande ett litet förlåt. Hennes pappa strök henne ömt över håret och förklarade att de fått en räkning från biblioteket som de inte hade råd att betala, han talade om för henne att böckerna från biblioteket fick man bara låna och att man var tvungen att lämna tillbaka dem efter tre veckor. Men så sa han också att man kunde få låna så många böcker man ville om man bara lovade att lämna igen dem. Åh så underbart! Tänkte Julia och hon bad sin far om att få gå på biblioteket igen. Han lovade, att det skulle de göra, men inte idag. Så Julia frågade sin mamma, men inte heller hon ville gå till biblioteket den dagen. Kväll efter kväll frågade Julia sina föräldrar om de kunde gå med henne till biblioteket nästa dag, men hon fick alltid samma svar. Inte imorgon, men vi kan gå dit en annan dag. Hon vågade inte fråga den stränga fröken i skolan.
En kväll när lillebror Jonas var sjuk kom deras pappa in i deras rum med sin gitarr, han spelade och sjöng visor så fina att de rörde Julia till tårar. Bäst tyckte hon att visan om Lejontämjarns dotter var, Röde tupp var en annan favorit, men visorna var så ledsna och på något vis arga. När hon dagen efter frågade sin far om varför visorna var så sorgsna berättade han att de egentligen hade en annan innebörd. Att det i dessa visor fanns ett politiskt budskap. Vad det innebar kunde hon inte förstå, men det öppnade en ny horisont för henne. Att orden, texten som utgjorde en berättelse eller visa kunde ha en dold innebörd. Julia var så glad att Jonas var sjuk länge, inte för att hon uppskattade att han inte mådde bra, utan för att Gunnar kom in om kvällarna och spelade för dem. Ofta samma visor, men så en kväll sjöng han en ny. Kanske hade han väntat med den till Jonas var nästan frisk igen, för den var lite skrämmande. I en sal på lassarettet, låg en liten flicka som längtade hem till mor. Visan trollband Julia, trots att det inte framgick i visan förstod hon att flickan aldrig fick komma hem, att hon dog där i sjukhussängen. När Jonas blev frisk och världen återgick till det normala slutade pappan att komma in och sjunga för dem, de bad honom ibland och någon enstaka gång hände det igen. Julia sjöng visorna själv från sitt minne, tills Gunnar en dag lät henne låna en bok med visor. Den boken blev Julias nya skatt, hon lärde sig sjunga visorna och när hon inte visste melodin hittade hon på sin egen eller fick hjälp av Gunnar som tog ut den åt henne från noterna med sin gitarr. Hon funderade mycket på vad undermeningen kunde vara i visorna, vad var det för politik som gömde sig i texterna? Med tiden bleknade intresset för visor och gömda budskap bort, för när hon fyllde år fick hon äntligen böcker. Hennes föräldrar hade köpt henne flera ungdomsböcker från Walhlströms bokklubb, historier om hästar och flickor. Hennes egna drömmar växte sig större och större och berättelserna hon själv skrev blev hennes utlopp för alla de drömmar hon inte kunde uppfylla. Hon skrev om flickor som fick gå på ridskola, flickor som var på ridläger och allra mest skrev hon om en flicka som fick en alldeles egen ponny.
Med åren och livet förändrades historierna hon berättade, hon älskade att berätta för sina vänner och sina syskon. När hennes ännu yngre lillebror John började lyssna till hennes berättelser gick mamma och pappa med i en bokklubb åt dem var. Julia läste alla Johns böcker för honom. Jonas ville inte lyssna längre och var inte alls särskilt intresserad av böcker så han fick Kalle Anka serietidning istället. Medan Julia själv ivrigt väntade varje månad på att hennes bok skulle komma. Under skolåren lärde sig Julia den bittra läxan att en del kompisar, även om man talade om för dem att det var påhitt, trodde på ens berättelser och när de sedan kom på att det inte var sant löjliggjorde de henne och mobbade henne. Hon hade då nyligen bytt skola och hade inga egna vänner. Och en dag när några av de populära tjejerna, som bara hört en liten del av den berättelse hon höll på att berätta, missade början där det framgick att det var påhitt, sedan konfronterade henne med att det inte var sant – blev hon dömd. De kallade henne löngnare, ljugpotta och alla hemskheter de kunde komma på. Efter en tid glömdes orsaken till mobbingen bort, men utfrysningen bestod och några fortsatte att reta henne för hennes lustiga namn, Julia, ja vem hette väl så? Det var ett namn som kunde vanställas på alla möjliga kränkande sätt. I flera år höll Julia sig mest för sig själv på skolan, på fritiden hade hon ännu några vänner och till sist efter några års bönande och bedjande fick hon börja på ridskolan. Så när hon inte var i stallet lekte hon med sina vänner som bodde i området eller läste sina böcker. Men hennes egna berättelser tystnade. Hon skrev inte längre.
Många år senare, när hon skulle börja på högstadiet och bya skola, hittade hon nya jämnåriga vänner och livet tog en ny väg för henne på många sätt. Då vaknade skrivlusten igen. Hon fick av en vän en hel domuskasse full med Starlet böcker, det var inga riktiga böcker utan serieböcker. Men i dem fanns det ett klotterplank, som en insändarsida, med dikter och små kloka ord eller talesätt. Det var dessa små uttryck som lockade hennes penna att börja föda nya ord. Först kopierade hon allt hon tyckte om till en egen bok där hon samlade sånt, men allt eftersom började hennes egna tankar och upplevelser dyka upp i den lilla skrivboken. Ingenting som hon vågade visa någon och när någon vän hittade hennes alster i skrivboken som också fick fungera lite som en gästbok, så sa hon alltid att det var av en okänd författare. Knappt kunde hon dölja sin stolthet när en vän en dag bad att få skriva av hennes dikt. Och från den dagen fortsatte hon att skriva, texterna blev längre och längre, de blev berättelser igen. Så snart hon kunde skaffade hon sig en dator för det förenklade och snabbade på skrivandet, skrivmaskin som hon lärt sig skriva på högstadiet kändes så långsamt och omständigt. Och när datorn kom in i hennes verklighet och skrivandet inte längre begränsades av tillgången på papper så exploderades hennes lust att skriva. Men det var för länge länge sedan.
Nu sedan hon blivit vuxen har såklart livet fyllts av så mycket annat. Hon har skrivit alltjämnt, och om hon inte skrivit så har hon i alla fall berättat. För sina egna barn har hon spunnit sagornas trådar till fina vävar, olika varje gång de berättats. Med båda pojkarna som hjältar och riddare. Julia skriver och skriver, både i jobbet och hemma. Hon har gjort webb-sidor med dikter och andra texter sedan Internet blev tillgängligt för privatpersoner, hon har deltagit i novellpristävlingar och bloggat. Hon skriver för lusten att skriva och någonstans inom henne finns driften att underhålla och informera, att beröra och inspirera, att dokumentera och förklara. Det finns former av skrivande som hon provat men lämnat bakom sig, sådant som inte fängslar henne eller kväver hennes berättelser. Det finns ämnen hon föredrar och ämnen hon har närmat sig men avskytt. Under årens lopp har hon lärt känna sitt eget skrivande, funnit vad som dräper hennes musa och vad som ger musan fritt lopp. Hon skriver för att hon älskar att skriva, för att hon känner glädje i berättandet även när det ibland är sorgliga historier hon berättar. Hon skriver för att lätta sitt hjärta, i böcker och dokument ingen får läsa. Hon skriver för att hon inte kan låta bli.