En övning med tydliga begränsningar, kändes frustrerande. Fick också feedback och en vacker dag testar jag kanske att redigera om den med hjälp av de kommentarer jag fick…. men jag insåg att det känns som om jag är färdig med en text när jag väl släpper den. Viktig lärdom! Och precis som med mitt bokprojekt om Johanna så befarade jag den känslan, men i det projektet har jag medvetet lämnat historian/råtexten naken för att fylla på efteråt och jag har inte betraktat den som färdig utan som ett levande projekt.
Det är inte helt lätt att ta emot konstruktiv kritik eller ändringsförslag, men det får mig att växa och utvecklas vill jag tro :o)
Jag minns… den där dansen, när vi dansade så nära
människorna runt omkring oss, svettiga och varma efter natten på dansgolvet
musikens rytm som drev våra kroppar närmare varandra
värmen från din andedräkt mot min hals när du slöt mig i din famn
min medvetenhet domnade bort av pulsen som din kropp väckte i min
Jag minns hur vi gick genom den tysta staden
två främlingar som nyss mötts, ute i den öppna synliga världen
mitt hjärtas slag fortarande i otakt, kanske i takt med ditt
min blick drogs till dig, bävande inför vad jag befarade och samtidigt längtade efter
tankar jag inte vågade tänka när jag gick vid din sida, tyst som aldrig förr
Jag minns att jag öppnade dörren till mitt hem och bjöd in dig
trots att timmen var sen och gryningen började ta plats i horisonten, kom du som gäst i mitt hem
ingen kunde se oss där, vi satte på musiken igen och dansade, minns du det?
Mina händer drog dig tätt intill, jag ville omfamnas av dina starka armar och smeka dig
hettan och hårdheten från din kropp hetsade mig, dina händer var så varsamma och fasta
Jag minns hur svullna mina läppar kändes, så redo att bli kyssta
smaken av din första kyss kommer jag aldrig att glömma, så underbar och kittlande var våra tungors dans
våra kroppars koreografi kändes så välkänd, som ett arv från tidernas begynnelse, en dans vi alla kan
utan minsta känsla av skam gav jag mig till dig, varje milimeter av mig var din
när vågor av vällust och stora andetag förde oss bortom sans och förnuft var jag lycklig
Jag minns din ömma blick på mig, när vi vilade tillsammans i den ljusnande världen
aldrig förr hade jag önskat att natten skulle vara evig, men den morgonen var jag rädd för dagen
oro för vad som skulle komma sen skavde hål i den underbara oas i tiden vi befann oss i
tids nog skulle du gå, tänkte jag, och jag undrade om du någonsin skulle komma tillbaka
jag ville äga dig och behålla dig för alltid, jag ville locka dig att göra mig lycklig igen
Jag minns dina ord innan du gick, då jag förstod att det var upp till mig att välja
med dina kyssar och din uppfyllande närhet kunde jag få lyckan i små doser
men du skulle för alltid bara erbjuda mig smulorna från någon annans bord
smärtan brännde i mitt bröst och tårarna sprängde bakom mina ögonlock
när jag sa farväl till dig och såg dig gå.
Jag minns mitt bitterljuva leende den morgonen, så kroppsligen vaken, väckt på det ljuvaste sätt
så neslingen övergiven, mitt hjärat sargat och blödande av den sanning morgonen gett
men jag visste att, även om jag vetat, hade jag inte valt att vara utan mötet med dig
den lycka du gav mig då har aldrig överträffats, varken för mig eller dig
men när du berättade för mig om din sorg av att ha förlorat mig, kunde jag bara le
Jag kommer alltid att minnas, med ett bitterljuvt leende, den sorg vi båda bär
för det val du gjorde och det beslut jag fattade.