Ena övningen vi får varannan vecka brukar kännas förlösande och föda en del inspiration, medan den andra övningen som regel är mest svår att få till något alls på. Det känns, trots att detta är det roligaste ämne jag någonsin skulle kunna få för mig att studera just nu, som att jag har ett stort inre motstånd mot nästan alla övningarna. Jag antar att det är för att de tuffsar till min kreativa sida och styr mitt kreativa flöde – men det är nog bra, jag känner att jag vill vidare, lära mer och få fler nya tankar även om de är obekväma till en början. Nedan den senaste texten, denna gång justerad efter jag fick respons av läraren.
Negativt eller positivt… positivt eller negativt. Det var en underlig bemäning. Orden malde fram och tillbaka i mitt huvud när jag gick med långsamma steg för att få besked. Stegen sviktade inte, fötterna skrapade nästan efter mig där jag gick. Axlarna slokade och hakan hängde, blicken följde trottoarens kantstenar. Egentligen visste jag svaret redan. Men var det…Negativt eller positivt… positivt eller negativt?
En liten tanke fick mig att le. Jag drog in magen och lät andetaget jag tagit sakta pysa ut i en suck. Dörrarna gled isär och jag möttes av doften av handsprit. Med en snabb blick tittade jag över väntrummet, där satt ingen jag kände. Jag sträckte lite på mig och mötte receptionistens fråga innan axlarna slokade på nytt. Jag tog emot plastmuggen och låste dörren till toaletten. Så sträckte jag på nytt på min rygg och drog bak axlarna, mötte min egen blick i spegeln och provade en beslutsam min.
”Jag får gratulera, det är positivt” kvinnan i den vita labbrocken höll fram stickan så att jag kunde se. Fastän hon redan talat om svaret böjde jag mig fram. Negativt eller positivt, underbart eller bekymmersamt? Jag tackade så mycket för hjälpen och reste mig. Med raska steg och blicken på dörren ut mot omvärlden skyndade jag mig ut.
Jag drog djupt efter andan och lade båda händerna över mitt hjärta. Med blicken på den klara blå himlen andades jag in den svala luften när jag gick med stora steg. Solen lyste upp de kala trädkronorna och enstaka fåglar flög mellan träden, andra kvittrade stillsamt. Jag gick mot sjön. Skaren bar mig med ett lätt frasande.
På ryggstödet av en översnöad parkbänk slog jag mig ned och blickade över isen. Solens strålar gnistrade i det vita och husen på andra sidan sjön vilade under tjocka snötäcken med runda kanter. Doften av snön fyllde mina andetag och luften kändes renande när den drogs in, ut släpttes alla ångor av obeslutsamheten som följt mig i dagar. Om igen tog jag mig för bröstet med ansiktet vänt mot solen, jag andades in med rak rygg och ett leende bredde ut sig i mitt ansikte när jag långsamt andades ut. Jag nickade lite för mig själv, nu visste jag och jag var redo att gå hem.