Starka känslor brukar kunna trigga stor inspiration, men för att skriva behöver jag något mer. Sedan jag under hösten fokuserat mycket på min akademiska uppsats medan jag haft en fin skrivmiljö (dvs ett eget rum där jag kan sitta och skriva i relativ ostördhet) har jag om och om igen tappat och återknutit till mitt eget skrivande.
När det sedan i mitten av december var dags att fylla resväskorna och mitt liv omvandlades till kaos där jag ännu inte landat, har jag tappat skrivandet helt.
Jag är ännu inneboende, med temporära lösningar, och har nu återgått i arbete med nya arbetsuppgifter. I detta nu längtar jag efter att få krypa in i min egen skrivarbubbla, men känner mig samtidigt lite frustrerad över det kaotiska i tillvaron som gör att jag inte finner ro i mina livsmiljöer att faktiskt skriva. Idag ska jag åter igen besöka min akademiska text, något jag känner stort motstånd inför – men som jag vill göra. En opponent ska sedan uttala sig om min text och när jag efter det gjort eventuella ändringar så är jag klar. De sista tunga stegen inför fullbordandet, med släpande fötter – men väl motiverad.
Sen….längtar jag efter mitt eget skrivande. En tillvaro med mindre kaos och mer utrymme och ro. Förr eller senare ska det nog falla på plats för mig.