Ännu en övning, kul var det och spontant blev det :o) (den blå texten var given)
Han satt i mitten av klassrummet. Ibland räckte han upp handen, ibland inte. Ibland var han med Veras gäng, ibland var han med Ringos. Han hörde inte till de blyga, och det kanske var bra. Men han var inte heller någon översittare.
Det hände att han slogs ibland, han kunde inte hjälpa det. Johnny ville inte slåss, det bara hände. Helst av allt hade han velat vara osynlig.
– Kom igen Johnny! Spring för helvete!! ropade Ringo till honom och förlamad såg Johnny hur hela gänget lämnade skolgården kvickare än rävar som uppmärksammat jägaren. De hade satt honom i klistret igen. Alltid när det var bus på gång, ville de ha med honom. Ibland sökte de upp honom flera dagar innan något var på väg att hända, de fick honom att känna att han hörde till, att de gillade honom. Men han fick aldrig veta vad som var på gång.
Johnny böjde sig över killen som låg på marken och blödde näsblod, han sträckte ut en hand och erbjöd honom hjälp att komma upp på fötter. Adrenalinet i Johnnys blod fick tankarna att rusa i flera samtida tankebanor. Om killen springer iväg kommer hela skiten vändas mot mig. Jag måste få prata med honom. / Undrar om någon såg vad som hände…tänk om de bara ser mig och killen som blöder. Helvete! Jag måste få killen att stanna och säga som det är. Johnny tittade med vild blick runt omkring sig men kunde inte se någon. Den blödande killen tog tvekande hans utsträckta hand. Han stannade kvar. Varför hamnar jag alltid i den här skiten? Johnny suckade. Satans Ringo jag ska ge honom vad han tål! Han menade inte att dra ihop ögonbrynen och till hans förföräran uppfattade den lilla killen aggressionen i hans blick. Fan! Allt han kunde göra var att ta fast den lille killen som börjat dra sig undan.
– Stanna grabben, jag har inte gjort dig nått. Lugna dig. Sa Johnny till honom. Samtidigt fick han se Vera och två av brudarna komma gående över skolgården mot dem. Killen slappnade av i armen och Johnny släppte honom, Vera mötte lugnt Johnnys blick och nickade kort.
– Jag såg vad som hände, oroa dig inte Johnny. Vi såg att det var Ringo och Kent som slog. Vera vände sig mot Pete, som hon visste gick i 7:an. Pete hade varit Kents favorit, när det gällde vem han ville trakasera, ända sedan terminens början.
– Du behöver inte oroa dig för Johnny, han är lite hetsig för att han har ADHD men han tycker inte om att slåss och så länge du inte slår honom är du trygg. Förklarade Vera för Pete som inte alls såg ut att slappna av. De visste alla, att så fort de vände ryggen till skulle Kent eller någon annan i Ringos gäng vara där och göra livet surt för Pete igen. Johnny ville göra något för honom, men visste inte vad. Just nu brusade blodet i öronen på honom, han måste dra. Han nickade kort mot Vera och brudarna, till Pete sa han kort
– Om du hänger kring mig så kan jag hjälpa dig. Måste dra, vi ses.