Ännu en övning i kursen Kreativt skrivande – det är så fantastiskt inspirerande!!
De samlades i Salma och Jamillas café och restaurang. Några av kvinnorna bar ännu sina burkor och niqab men när de kom in hängde de av sig dem. Jamilla mötte leende Salmas blick och reste sig från det långa matsalsbordet och gick fram till fönstret och vickade de hängande persiennerna så att såväl insyn som utsikt förhindrades.
Två av kvinnorna som kom in var nya från Afghanistan, de rörde sig försiktigt in i rummet och satte sig kvickt på den smala träbänken direkt innanför dörröppningen till matsalen. Salma betraktade dem från bordets huvudände, inga synliga blåmärken, hon kunde inte utröna om rörelsemönstret var av blygsel eller smärta.
Jamilla delade ut förkläden och manade dem att sitta runt långbordet. Salma delade ut papper och pennor medan Jamilla höll en kort föreläsning om livsmedelshygien.
”Här ska vi laga en traditionell irakisk maträtt och en svensk, vi kommer enbart tala Svenska men våga fråga om det är något ni inte förstår så hjälps vi åt. Viktigast av allt är att vi ska ha trevligt”, avslutade hon med myndig stämma.
Salma tog vid och presenterade alla ingredienserna för de båda rätterna på Svenska och kvinnorna upprepade varje namn, prövande med olika framgång. Hon berättade för dem var de kunde finna de olika sakerna och vad de kostade. Jamilla tog fram blädderblocket och skrev med stadig hand de priser som Salma presenterade på första bladet. När uppräkningen var klar hade gick de igenom måttsatser och mängder, och hur beräkningar kunde göras för att dagens maträtter och skulle räcka till rätt antal portioner. Kvinnorna fick ställa upp och räkna på sina block. Det var bra träning, hade Salma och Jamilla kommit fram till. Rastlösheten tilltog i gruppen allt eftersom, det kunde berott på att mattematik inte var riktigt rumsrent för vissa kvinnor eller helt enkelt svårt för dem. Men de flesta var också kvinnor som var ovana att sitta stilla och inte vara fullt sysselsatta med något som krävde att de satt just still. Salma såg dem plågas, men hon visste att de ändå uppskattade just precis detta: att få lära sig mer. De flesta av kvinnorna kom tillbaka varje torsdag för att vara med om samma sak, vecka efter vecka, olika maträtter men ändå samma rutiner och samma föreläsningsmoment.
Salma mindes själv hur vilsen hon känt sig när hon kom till Sverige och försökte hitta ingredienserna till sin mat i de lokala affärerna. Allt hade hon inte kunnat få tag i, vissa saker hade funnits mitt framför näsan på henne men hon hade inte kunnat känna igen det, annat hade hon hittat på substitut för. Det var många år sedan hon kom till Sverige och nu. Att hjälpa fler kvinnor att frigöra sig genom att lära känna landet och tillägna sig språket, genom att ge dem forum att finna vänner, det hade systrarna Salma och Jamilla känt som sitt kall.