Den uppmärksammade författarinnan Simona Ahrnstedt som kallas Sveriges första Romanceförfattare har gett ut tre historiska romaner som alla kretsar kring ett särskilt slott.
När jag läste den första boken, för att jag var nyfiken på denna genre, så fascinerades jag av att den framhölls som så speciell. Alltså boken var jättebra och hon hade gjort ett fantastiskt jobb med att skildra den tiden. Men för mig kändes det inte som en särskild genre, det var en romantisk story och den var uppbyggd som så många andra jag läst av ex Nora Roberts som också hör till den genren. Men jag har också läst andra romantiska skildringar av ex Kajsa Ingemarsson och Marianne Fredriksson mfl och jag är inte människa att sätta dem i olika fack. Men så har jag aldrig utgett mig för att vara någon som kvalar in i kultureliten. För mig är en bra story en som fängslar mig, som lockar mig att läsa hela boken och känner mig medryckt i känslor och scener, sen får den höra till vilken genre den vill – så har jag tänkt.
Efter att ha skrivit min egen bok (som ännu är i redigeringsläge och redan har börjat ändra form väldigt omfattande) och gått kursen i Kreativt skrivande inser jag att min syn på litteratur har förändrats. Och mitt sätt att läsa har nog också påverkats. När jag nu läste andra boken av Simona så suckade jag lite för mig själv, jag upplevde storyn som så naivt lättgenomskådad. Boken var bra, storyn väl värd att läsa och jag kände mig underhållen men inte berörd. Emellanåt faller jag in i ett annat tänkande medan jag läser, hur har hon beskrivit? märker hon ut när det är en persons tankar? från vilken synvinkel skrivs denna scen? osv osv och det stör min läsupplevelse lite. Så jag läste den tredje och sista boken, den var på något vis bättre för jag sögs mer in i storyn och den tidsepok hon så väl beskriver.
En annan bok jag kämpat med för att läsa lyfte jag på när jag så avslutat den trilogins sista två böcker, Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg. Jag har grubblat på varför den är så svår, varför den inte lockar mig till läsning alls utan får mig att känna mig rastlös och ointresserad eller rent av suckande avog. Möjligen är det för att det är en historia om människor som inte på något sätt engagerar mig, kanske är det för att den känns som om någon försökt kopiera ett vinnande koncept (Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann) fast med egna ord. Eller kanske är det för att språket är kort, tomt och tråkigt (är det verkligen det? undrar jag – för det kanske bara känns så pga den första anledningen).
På min läslista ligger just nu ännu en del av Katerina Janouchs serie om barnmorskan Cecilia Lund som jag tvärt om formligen älskar! Vad är det som gör att jag älskar dem? Och i vilken genre hör de hemma?
Inte för att jag egentligen bryr mig om att lära mig mer om genres, men lite kul vore det kanske att veta. I senaste numret av tidningen Skriva intervjuas Margit Sandemo, en fantastisk norsk författarinna som väckt läslusten för många – bland andra för mig. Som liten var jag bokmal med skrivlängtan som jag tidigare berättat men läslusten gick över, till jag i 9:an introducerades för Sagan om Isfolket av min svenskalärare på Gränbyskolan i Uppsala. Genom skolan fick jag läsa de två första böckerna i serien och sedan ordnade min Mia resten av serien så långt den var utgiven åt mig – jag sträckläste varenda bok. I Sverige kanske den serien skulle inordnas i kategorin Romance, eller vad vet jag, i Norge har de en genre de kallar Underhållningslitteratur som de inordnar henne i. Kanske har vi den genren i Sverige också och den borde i så fall omfatta all litteratur som underhåller – enkelt eller hur? Jag skriver nog i den genren.