Jag har ännu oftast bara en längtan efter att skriva, att kunna krypa in i min skrivarbubbla. Men fastän jag har planerat att ägna kvällen till just det, trots att ingen och inget stör orkar jag inte. Det är konstigt hur det kan kännas så, att jag inte har ork att göra det jag älskar att göra och längtar så mycket till. Att jag har nya arbetsuppgifter bidrar förstås, och att arbetsdagarna ibland blir lite för långa. Det är nu verkligen något jag vill göra något åt.
Det kanske inte kommer något Sedan. Jag blev påmind om livets förgänglighet för några dagar sedan, när jag fick höra att en gammal vän – i min ålder helt oväntat dog. En naturlig men helt oförutsedd död. Jag har alltid beundrat min vän, för hennes förmåga att drömma och förverkliga sina drömmar. Hon var konstnär och målade fantastiska färgstarka tavlor, med vackra ögon och/eller fåglar. Ja hon målade även alla möjliga andra motiv, men dessa är mina favoriter. Om två helger skulle hon varit här i krokarna och haft utställning och den hade jag planerat besöka. Det känns fortfarande overkligt att hon är borta. Det är inte tanken som räknas – det är vad man gör. För det kommer kanske inte något Sedan, när vi skjuter upp.