Jag heter Fredrika, det är något som äldre människor gärna kommenterat vid återkommande tillfällen under mina yngre år, mer sällan när jag blev äldre. I deras kommentarer har jag hört parallelldragningar till Fredrika Bremer och sedan internets tillkomst har jag vid några olika tillfällen sökt och läst information om henne.
Idag gjorde jag det igen av ett oförklarligt infall medan jag satt och läste på Wikipedia om det lilla landet Burundi (en fullständigt normal sökning för en sån som jag). Och nu när jag läste om min namne så kände jag inte igen en enda stavelse av vad som stod där, den information jag vid tidigare tillfällen tagit del av måste alltså varit ovidkommande eller totalt ointressant eftersom ingenting fastnat. Hujeda mig, jag som alltid trott att jag har bra minne. Fredrika Bremer var en fantastiskt inspirerande person och det som förundrar mig mest är att jag går i hennes fotspår på många sätt. Drivkraften i mitt liv är mycket lik den som beskrivs varit hennes drivkraft och det underliggande syftet med hennes skrivande påminner om mitt underliggande syfte: Att medvetandegöra människor och synliggöra sociala begränsningar för att hjälpa/bistå socialt utsatta människor i min omvärld. Häftigt och förunderligt minsann.
Bildkälla: Wikipedia, bilden länkar till informationen om Fredrika Bremer (1801-1865)
Hon skrev bland annat en idéroman Hertha (1856) som blev mycket omdebatterad, en debatt som ledde till möjligheten för ogifta kvinnor att ansöka om att bli myndiga (1858). Hon blev under 30-talet erkänd som den svenska romankonstens främsta namn och skrev mer än 20 romaner under sin livstid.
Ja det är klart, förmätet av mig, att jämföra mig själv med henne. Jag som inte ens är publicerad ännu. Jag som knappt vet om jag en dag kommer att skicka in till förlag, det jag skriver under min livstid kanske bara blir kvarlåtenskap på en gammal knackig hårddisk som mina efterlevande kan välja om de vill göra något av eller inte.
Men ändå kändes det träffande på något sätt. Jag lever och andas med mina tjejer Johanna, Camilla och Annika för närvarande. Efter att ha förflyttat mig själv i exil (firade 1 års jubileum 16/3) för att få mer ro att skriva i mitt vardagsliv har min relation till romankaraktärerna ändrat form. Från början var det mest Johanna som tjatade på mig, styrde och ställde, hon pockade på. Men nu är det Camilla som höjt rösten, hon vill få sitt sagt. Det som från början var bok 1 är nu i PIA-projektet snarare bok 6 eller 7.
Johanna är nöjd, de tre första böckerna outline:ar hennes uppvaknande. Såklart hon hade rätt, precis så måste historien berättas för att bok 6/7 ska kunna bli den avstamp mot böckerna 7/8 och vidare som det är tänkt. Camilla och jag har en deal, hon kommer att ha en mer framträdande roll i bok 1 och 2, sedan har hon lovat att hålla sig på mattan (i en mer perifer roll) till ca bok 9. Igår kom dock Annika och knackade mig lite lätt på axeln, så snart jag insåg att det var hon suckade jag. Hon är så anspråkslös men ändå närvarande, vad kunde jag göra för att tillmötesgå henne? Just igår ville hon bara påpeka att hon inte var så platt som jag framställt henne, livet var inte alls så enkelt och skimrande harmoniskt. Hon bad mig berätta om hennes barnlöshet och hennes längtan. Jag svarade att jag visst kan lova att fördjupa hennes framträdande men att jag idag inte vet när det specifika ämnet kan finna utrymme. Annika lät sig till synes nöjas med mitt svar, men just innan hon gick tillade hon ”Du kanske behöver min hjälp att hjälpa någon annan, kanske i bok 10?” och det lät som en magisk koppling.
Vad ska det bli av detta undrar jag ibland. Men det är absolut underhållande och väldigt trevligt att hänga med mina tjejer. Så jag skriver på så länge, sen får vi se hur det går.