Stundvis känner jag mig lite oproduktiv i mitt skrivande. Jämfört med tidigare när jag knappt skrev alls skriver jag väldigt mycket nu så det är klart att det går bättre framåt nu. Vilket känns underbart!
Det har sina begränsningar i skrivandet när jag jobbar heltid i ett jobb som inte lämnar just någon energi över till att ens titta åt en dator. Då skrivtiden blir mer eller mindre begränsad till helgerna, vilket också är den tid mina vänner helst vill träffas och mina besökare/besök hos andra också infaller.
Men jag har insett att jag nu, när jag håller projektet levande genom att i alla fall skriva så många helger jag kan lite mer fokuserat och så många andra stunder mer jag kan få till så håller jag mig kvar i projektet. Tiden mellan skrivstunderna är färgat av mitt skrivande, oavsett om jag läser böcker, tittar på tv eller film, när jag promenerar, stunder i mitt jobb och i samtal med mina nära och kära. Titt som tätt dyker det upp tankar eller upplevelser som blir nya vinklar eller detaljer i mina romaner.
En av tankarna jag hade med att flytta i exil (bort från alla nära och kära) var att få mycket ensamtid så att jag skulle kunna hänge mig åt det skrivande jag så länge längtat efter. Jag hade en bild av att jag skulle kunna skicka in första boken före årsskiftet och när julen kom kände jag mig besviken på mig själv. Utgångspunkten för den bilden var ju att jag redan hade skrivit boken färdig våren 2014, det enda jag behövde göra var att redigera den färdig för förlag. Varför blev den inte klar till jul 2016 då (mer än 1½ år senare)?
Ett stort skäl är att berättelsen växt, den boken är nu som jag nämnt tidigare ca bok 3 i PIA-projektet. Ett annat skäl är att jag utvecklas och lär mig så mycket hela tiden när jag skriver och läser, när jag gick skrivarkursen och när jag läser böcker i ämnet författande. Det medför att jag tittar på mina texter med andra ögon varje gång jag går tillbaka till sådant jag skrivit tidigare och omarbetningen går djupare eller täcker andra ingredienser i texten för varje gång. Nyss när jag bläddrade i den privata blogg jag lade ned för snart ett år sedan så insåg jag också att mitt huvudsakliga skrivande fram till 21/4 2015 faktiskt var mitt examensarbete. Några veckor i vinter avvek jag också från planen och skrev på den första boken i min barnboksserie. Några veckor i vinter avvek jag från planen och fördjupade mig i ett projekt kring unga kriminella/missbrukare som jag så länge brunnit för och tänkte att jag skulle skriva en bok om bemötandet och handläggningen av samhällets stöd i mötet med dem. En del skrivenergi och jag slösat på att skriva noveller till tävlingar där jag ändå inte vunnit. Några veckor (och helger) har jag varit bortrest och bott hos nära och kära osv… ett år har 52 veckor och av det år som gått, när jag tittar i backspegeln från idag har kanske gett mig 20 skrivdagar i PIA-projektet.
Denna redogörelse gjorde jag inte för din skull, men för min egen, det var tankar jag behövde bearbeta hela vägen fram och det känns förlösande :o)