Av Fredrika Persson 1993 BOK 2
Manne och Lenes familj hade länge varit på vandring, de flyttade med allt de ägde för att hitta en bättre plats att bo på. De var alla trötta av att alltid gå, särskilt mormor var nog så gammal för sådana här flyttningar. Varje dag gick nu pappan ifrån dem för att leta efter kor, får och sädesfält. Manne letade också men han tordes inte gå långt ifrån familjen så han inte skulle gå vilse i den stora skogen. Lilla Lene var road av sin fina docka så Manne tyckte inte att hon var så rolig att leka med. Varje dag var den andra lik, de åt frukost och packade ihop, sedan gick de så långt de orkade innan det blev middag och de slog läger för natten.
Men en dag när de hade kommit fram till en stor älv mötte de en Dvärgnasse man, han var stor och ståtlig för att vara dvärgnasse. Hans kläder var nya och färgade i fina färger, mamman trodde att han nog kom långt bortifrån, men han talade deras språk. -Kära vänner. sa han och log strålande mot dem, men Lene blev jätte rädd för den store främlingen och gömde sig bakom mormodern, -Jag kommer ifrån Lingonbyn bortom Storklinteberget, är det kanske dit ni är på väg? undrade mannen men pappan skakade på huvudet, han hade inte vetat att det fanns en by i närheten. Det var också ganska ovanligt att dvärgnassar bodde i grupper.
Manne och Lenes familj hade aldrig bott brevid andra familjer, så Manne tyckte det skulle bli spännande att få se hur man levde i en by. Först när mannen gått vågade Lene komma fram igen, fastän mamman förklarat flera gånger för henne att mannen inte var farlig. -Har alla i Lingonbyn så fina kläder? frågade Manne sin mamma, men det visste hon inte, -Kanske min vän finns där många får och fina växter att färga med där. Denna vinter hade familjens garn nästan tagit slut så Lenes klänningar hade blivit för korta och både Mannes och pappans byxor slutade på knäna. Men om de hittade får skulle de kunna få fina vinterkläder.
-Vill du springa med mig lite i förväg? frågade pappan och log mot Manne, -Oh ja det vill jag. svarade Manne för han visste att om de kom fram till byn innan kvällen så skulle han slippa bädda åt sig och sin syster. Det var sed hos Dvärgnassarna att alltid göra fina bäddar åt gästerna. De sprang inte så fort men snart hade de kommit långt ifrån kvinnorna, -Hur långt kan det vara till byn? undrade Manne. De kom upp på ett litet backkrön innan pappan stannade och svarade, -Där, ser du berget, men oj vad långt det är och mannen sa att byn låg bortom berget. -Måste vi gå över berget då? pappan nickade, Manne hade förstått det rätt.
De tittade länge på det avlånga berget vars ena topp var så hög att den var inne bland molnen.
-Vi kommer inte fram idag. sa pappan och såg lite ledsen ut, Manne blev också besviken för han hade sett fram emot att få träffa andra barn innan kvällen. Snart kom kvinnorna ikapp dem och när de såg berget så förstod de att det var många dagars vandring kvar. Tyst och stilla gick familjen samlad vidare, de var inte längre uppspelta och glada. Älven de följde ledde dem rakt mot berget, uppifrån krönet hade de kunnat se älven löpa ända fram till bergets högsta topp, och flera mindre bäckar som gick ihop med älven längs vägen.
-Älven blir bredare längre fram så vi borde gå över den snart. sa pappan, -Kanske vore det bättre att stanna här tills vi har gjort en flotte att ta oss över med. föreslog mamman och log mot mormor. Alla visste de att det varit jätte jobbigt för henne även om hon aldrig klagade, och nu stannade de för att de alla skulle få vila ut. De slog läger fast det var mitt på dagen, och Manne fick gå ned till älven för han ville fiska. Det var en stenig strand där och det var grunt så han kunde gå långt ut i älven innan det blev för strömt. Han hade tänkt fiska med ett fint jaktspjut som han hade skurit sig tidigare, gjorde han hullingar på så fisken skulle hållas kvar.
Länge, länge fick Manne stå stilla i det kalla vattnet innan det kom en fisk som tordes simma brevid honom, han spännde sig i hela kroppen för att kunna stå stilla så han inte skulle skrämma iväg fisken. Aldrig förut hade Manne själv lyckats ljustra en fisk, som det heter när man fångar dem med spjut. Men pappan hade ofta talat om för honom hur han skulle göra. Nu simmade fisken så nära Mannes ben att han kunnde känna rörelsen i vattnet. Ibland ser fiskarna större ut uppe på land än ivattnet hade pappan sagt och nu undrade Manne hur stor fisken var.
Fisken stod stilla en sekund så Manne högg hårt med sitt ljuster, han blundade och försökte känna om ljustret rörde sig under vattnet. Han ville för alltid minnas hur det kännts att fånga en fisk. Men ljustret var stilla och när Manne tittade efter fanns inte fisken kvar. Arg och besviken sparkade han hårt i vattnet och kastade ljustret upp på land. Han bestämde sig för att bada i stället, Manne kunde inte simma så han låg och flöt en stund och stötte sig upp med fötterna i botten. Pappan var på stranden och skar vidjor till att binda ihop flotten med så han var inte orolig. För det kan vara farligt att bada där det är strömt vatten.
Manne sparkade ifrån mot stenarna på botten så att han studsade upp ur vattnet, gång på gång, det plaskade och stänkte. Det var så roligt att hans skratt hördes upp till lägret och lockade dit Lene, men hon var för liten för att bada utan mamman. Hon blev så avundsjuk att stora tårar började rinna nedför hennes kinder och hon skrek ut sin besvikelse, för att vara snäll tänkte Manne då gå upp ur vattnet men just som han klev på en av de runda bottenstenarna halkade han så han i ett svep for under vattnet. Han blev så rädd att han hastigt drog efter andan, men under vattnet fanns ingen luft så han fick bara i sig vatten. Han kom upp till ytan och hostade.
Pappan som sett vad som hände rusade fort ut i vattnet för att hjälpa Manne medan mamman tröstade Lene som nu skrek ännu högre för att Manne betedde sig konstigt. Men när pappan kom fram till Manne och försökte lyfta upp honom upptäckte de att hans fot hade kilats fast mellan några stenar. Manne hade lyckats hosta upp vattnet så faran var över, då fick pappan dyka i vattnet och jobba för att flytta undan de stenar som höll fast Mannes fot. -Klämmer det och gör ont? ropade mamman ut till honom, -Nej men jag fryser så hemskt. svarade han och skakade nu av köld. – Böj dig ned för det är varmare i vattnet. ropade mormor.
Mormor hade rätt, fast än vattnet var kallt så kändes det varmare än luften gjorde. Pappan fick lös foten och han bar upp Manne på land, där väntade kvinnorna med en varm filt och kaninskinn, mormodern hade kokat varmt gott te med örter åt honom så han inte skulle bli förkyld. Sedan fick han vila på sin bädd hela kvällen och behövde inte ens hjälpa till att samla ved till nattens brasa. Han såg på när pappan högg till stock efter stock, de blev lika långa, och han lade dem brevid varandra och snörde sedan ihop dem med vidjor. Vidjor är långa smala ungträd som man kvistar av och tar barken av, och innan de torkar gör man fast dem hårt.
Vid middagen berättade han för familjen om hur han försökt fånga fisk och de berömde honom mycket, fast än han hade missat, och pappan förklarade, -Vattnet är lite lurigt för fisken är inte alltid riktigt där den ser ut att vara och det beror på hur solen lyser ned i vattnet. -Men hur ska jag då kunna pricka? undrade Manne och till och med Lene verkade lyssna uppmärksamt, -Om du börjar med att titta på hur dina egna ben ser ut genom vattnet, för det ska inte vara djupare än till mitt på låren så ser du att de ser böjda ut. Ifall foten ser ut att vara till vänster om där benet går ned i vattnet så ska du sikta lika långt till vänster om fisken.
Det tyckte Manne var bra att veta, och när han lade sig för kvällen drömmde han om alla fiskar han skulle fånga för redan nästa dag skulle han fiska igen och alla dagar de stannade vid älven. Och när Lene sen blev större skulle han kunna lära henne också och kanske han också hunnit lära sig simma till dess..