Av Fredrika Persson 1993 BOK 3
I en liten Dvärgnasseby strax norr om Storklinteberget bor lilla Lene som är ett år gammal och hennes storebror Manne som är fem år gammal. Deras mamma och pappa är ofta ute och samlar mat, jagar och annat då de inte kan följa, och då får de vara ensamma hemma med deras gammla mormor, de är duktiga på att sköta sig själva så mormodern också kan göra sina sysslor, och faktiskt så brukar dvärgnassebarnen ofta vara ensamma när föräldrarna inte kan ta dem med.
En dag satt barnen utanför deras lilla hus och hade tråkigt. -Vad ska vi göra Lene? frågade Manne och tittade ned på sin lillasyster, hon är ännu så liten att hon inte kan prata och hon har alltid massor av energi så hon har svårt att vara lugn och stilla. -Jag är hungrig, är du också det? frågade han och reste sig. -Da dannlo minnad. svarade Lene och skrattade. Manne som inte förstod vad Lene sa brydde sig inte om det mer och gick in i huset, han visste att mormor var och mjölkade en ko som betade långt bort så nu skulle han få visa sig stor och duktig.
Han lade sina ytterkläder på en stol innanför dörren och gick till den del av rummet där de brukade äta. Han öppnade den stora mat korgen där all mat förvarades. Där fanns korvar, brödkakor, mjöl, socker, syltkannor och massor av andra saker. Mjölk fanns i en stor spann bredvid korgen, han tog skopan och slog upp i två stora kosor. När Lene kom in hade han dukat fram fika åt dem, Lene som älskar mat över allt annat rusade till bordet och satte sig. Men Lenes stora docka fick inget fika för hon var aldrig hungrig.
Men plötsligt när Manne skulle skära itu en brödskiva skar han sig i fingret, det började blöda och gjorde så rysligt ont. Han grinade högt och tårarna rann i floder ned för kinderna. Lene som tyckte synd om Manne grät också, men inte lika mycket eftersom det förstås inte var hon som hade ont. -Mamma, mamma! ropade Manne, men ingen mamma kom för hon var ju inte hemma. Till sist förstod Manne att han måste vara stor och duktig och laga sitt finger själv. Men hur skulle han göra det när det hela tiden rann blod från fingret och det gjorde så ont?
Manne satte sitt finger i munnen, det smakade konstigt, ungefär som järn luktar. Det var inte alls dåligt och dessutom slutade det nästan att göra ont. Tillsammans gick barnen ut på gården för att leta efter likadana gröna blad som mamma brukade sätta på deras små sår. -Där finns det. hojtade Manne och sprang fram mot det höga snåret av växter. Men o,aj han hade tagit fel för det var Brännässlan han hittat. När han med den hela handen tog i växten började det genast bränna och svida. Och nya tårar började rinna ner för hans kinder. Lene tittade nyfiket på, hon skrattade och gick mot nässlorna.
Lene var bara en liten bit ifrån bladen som gör en illa när Manne lyckades fånga upp henne. -Du är ju inte klok Lene, såg du inte att jag fick ont av dem? sa Manne strängt och ryckte henne därifrån så fort att Lene blev rädd och började gråta. Men Manne höll tröstande om henne och de gick upp mot huset tillsammans. Vid dörren fanns en stor vattentät korg som samlat upp regnvatten och i den sköljde Manne sin svidande hand. Snart var allt frid och fröjd igen och barnen satte sig för att vänta på mormor eller mamma och pappa som nog skulle komma hem snart för nu hade det blivit lite svalare då solen inte stod lika högt längre.
Då kom Manne ihåg att titta på det finger som han skurit sig i då de fikade. Och fantastiskt nog hade det slutat blöda och det gjorde inte så ont längre, Manne undrade hur det hade gått till. Varför behövde han inte sätta groblad på som mamma alltid gör? Det skulle han fråga henne om bestämde han och satte sitt finger i munnen. Lene lekte själv på gården för hon hade inte kunnat sitta stilla så länge, hon badade sin docka i vattenkorgen som Manne nyss hade visat henne, dockan såg lika strålande glad ut som Lene för hennes läppar slutade aldrig le även om vattnet var nog så kallt.
När mamman och pappan kom hem samtidigt som mormor väntade båda barnen på gården, och när Lene fick se dem rusade hon fram till dem och Manne skyndade också dit och kramade om dem. -Titta mamma jag har skurit mig. sa Manne sedan och visade fram sitt finger. Både mamman och pappan tittade uppmärksamt på det -Nej men oj så ont det måste ha gjort min stakars pojke. sa mamman och lät så ledsen att Manne nästan började gråta igen. Då sa pappan -Våran pojke är så stor nu att han har klarat av såret själv, utan att ropa på mamma och gråta. han klappade Manne på axeln precis som om Manne var stor.
Manne tittade lite skamset i marken, han kom ihåg att han hade ropat efter mamma och gråtit men han hade klarat av allt själv. Han hade klarat sig som en stor pojke, fast nog var det skönt när mamman tyckte lite synd om honom. Lene kom också och höll fram sitt finger precis som storebror gjorde men hennes finger var helt och fint. -Men mamma varför är mitt finger helt igen när jag har inte haft något blad på det? frågade Manne mamman, hon tittade på honom och skrattade lite, -Det är för att du är stor nu, när barnen är små sätter man Groblad på alla sår för att de tror att det blir bra då. -Som en sorts extra tröst. sa pappan.
-Så det behövs egentligen inte? frågade Manne så mamman förklarade, -Groblad är bra att sätta på sår för de drar ut smutsen, om det kommit smuts i såret. Manne nickade det kunde han förstå, -Men så små och fina sår som av en kniv läker ofta bra och fort ändå. sa mamman och Manne funderade tyst en stund. Lene dansade och sjöng med sin blöta docka, hon kramade docka så hårt i famnen att hela hon blev alldeles blöt. Till pappan lyfte upp henne och de gick in i huset, då sa Manne -Så nu när jag är stor behöver jag inte ha blad på sår som läker av sig själva. -Vad bra. sa mamman och så gick tillsammans in för att hjälpas åt med middagen.