Julhelgen 1994
En ung kvinna vaknar upp på en bädd av halm i ett litet rum med väggar av betong. I rummet finns det endast ett fönster vilket är stängt med fönsterluckor, i den motsatta änden av rummet fanns en dörr som också var stängd och trots stora springor vid golv och tak sipprade inget ljus in. ”Utvägar” var det enda som arbetade i hennes tankar, hon kröp fram till fönstret och reste sig, genom att snegla genom de vinklade spjälorna kunde hon se en smal jordväg där ett antal skabbiga hönor gick omkring och pickade, sedan var skikten skymd av en brun betongvägg.
-Oh my god were am I? frågade hon luften omkring sig, med snabba steg gick hon genom rummet till dörren, det satt en nyckel i låset från utsidan men dörren var olåst. När hon öppnat dörren kom hon ut i ännu ett tomt rum men utan fönster, men till höger skymtade hon lite ljus kring en dörr. Nästa rum är också tomt, inte på möbler som de andra men tomt på folk.
Plötsligt uppfattade hon ett svagt gnyende. Men då inga ljuskällor fanns tog det henne en bra stund att lokalisera var ljudet kom ifrån, hon fann en liten hundvalp hopkurad i ett hörn mellan en soffa och en fåtölj. Den var skadad i sitt ena bakben och manhaftigt omlindad, sannolikt endast i avsikt att stoppa den blödning som gjort bandaget styvt och otympligt.
-Were the hell am I? förtvivlan stegrade sig inom henne och på tanken ”Hur hamnade jag här” fann hon inget svar. Skrämd insåg hon att hon var tom inuti, det var svårare att minnas var hon kom ifrån än att minnas vad hon drömt innan hon senast vaknat,
-I does´nt even have a name.
-What´s your name little one? jag talar engelska, tänkte hon, och tänker på svenska, det kändes skönt att kunna dra de slutsatserna. Hon lyfte oändligt försiktigt upp valpen och gick sakta över det rismatteklädda golvet in i nästa rum. Där fick hon snirkla sig fram mellan baljor och stora fat av hamrad plåt, hon såg allt tydligt i skarpt dagsljus för den bortre väggen bestod endast i en järngrind.
Vid grinden fanns en kran på väggen ur vilken det droppade vatten ned i ett högt kärl. Hon lade ned den nu till synes livlösa valpen och tog av det fula bandaget. Under var ett stort inflammerat sår där flugorna genast samlades, hennes kräkreflex gjorde sig starkt påmind när hon förskräckt såg fluglarver masa över sår ytan och in under huden.
Snabbt fattade hon en hinkliknande bytta och tappade i lite vatten från kranen, någon sorts instinkt manade henne att spara på vattnet. Resolut rev hon av sig kjolen som hon rev i remsor att linda och tvätta såret med. Hon blötte några tyg trasor och rengjorde såret,
-Please god make this water clean. hon kunde bara be om det. Strax avslöjade ryckningar och trvande rörelser att den lilla valpen höll på att vakna igen, dess ben var brutet och hon hade just lämnat den för att finna något att spjäla benet med. Efter en god stunds pysslande skärskådade hon sitt verk, ”jag har helt klart gjort detta förut” tänkte hon för ett lårben på en hund kunde nog ingen spjäla så rejält som hon gjort utan övning. ”Jag kanske är veterinär” lirkade hon med tomrummet hon hade i minnet men inga klockor ringde och tanken väckte inga nya tankar.