För en dryg vecka sedan, när jag fick mitt examensarbete godkänt, ställde jag mig just den frågan. Vad betyder det? Vad kan jag göra som Sociolog som jag inte kunde göra innan?
I arbetslivet gör det just ingen skillnad, inte i Sverige i alla fall. Men om jag skulle återvända till England och vilja göra en karriär där så betyder examen i alla fall något.
Men det svar som poppade upp för mig var bilden av en författarbeskrivning på en bok, ni vet, en kort presentation som görs i vissa böcker (nästan alla böcker nu för tiden). Där exempelvis en av mina favoritförfattare presenteras så här:
Kajsa Ingemarsson är författare, komiker och satiriker, känd från både radio och TV. Hennes två första romaner, På det fjärde ska det ske och Inte enklare än så, har sålts i närmare 200.000 exemplar i Månpocket.
I beskrivningar av henne framkom oftare förr än nu hennes studier i flera språk, arbete vid SÄPO inom kontraspionage och hennes journalistiska bakgrund som ledde in i TV-studios.
Patricia Tudor-Sandahl beskrivs så här på sin bok Den fängslande verkligheten som handlar om objektrelationsteori, vilket är ”en riktning inom den moderna psykologin som betonar betydelsen av relationer under barnens första levnadsår.” (text från bokens baksida)
Patricia Tudor-Sandahl är fil. dr i pedagogik, legitimerad psykolog och psykoterapeut samt författare till bland annat Den tredje åldern, Tid att vara ensam och Eftertankar.
Patricia som skriver utifrån sin akademiska bakgrund har lyckats skriva relativt berättande och samtidigt använt sig av det ständiga namngivandet och (2015) parentesrika akademiska sättet som jag personligen känner mig så obekväm med. Inte för att jag inte vill ange källor, beroende på ämne och ämnesdjup, utan för att det stör min läsupplevelse och förmåga att ta till mig det texten förmedlar. Som läsare skiter jag i vem som sagt vad när jag vill ta till mig nya tankar. Om jag forskar, på riktigt, och avser att min text ska ha faktamässig dignitet – ja då är det väl självklart att visa tidigare forskares tankar. Men om jag vill förmedla tankar, väcka tankar hos människor som tar sina egna erfarenheter, åsikter och funderingar in i dansen med de tankar jag presenterar… är det så noga då?
När jag läst exempelvis Kajsa Ingemarssons Den magiska gnistan eller Mia Törnbloms Självkänsla Nu! och många andra populära självhjälpsböcker eller populärpsykologiska böcker så kryllar de av sådana tankar som jag genom åren hittat på många olika ställen, både i akademisk litteratur och annan – utan att där framkommer en enda källhänvisning.
En gång i tiden hade jag ett kul videoklipp där jag beskrev ”En bokmals dilemma” men nu kan jag inte längre hitta igen det. För mig och kanske också Mia och Kajsa är det precis det som det handlar om. Jag har tagit till mig så många andras tankar, de har blandats ihop med den tankemässiga respons som väckts inom mig, att det har blivit något som har kokats ihop till min egen syn på saken. Det går inte längre att urskilja specifikt vad som kommer från vilken bok/författare eller föreläsare och vad som är mina egna originaltankar.
Precis som när jag skrev reflektionshäftet Relationsmästare vill jag inte producera fakta utan snarare en sorts tankeväckande reflektion kring ett ämne. Häftet kan du läsa här: Relationsmästare. Det finns fortfarande ämnen jag önskar utforska och titta närmare på, kanske göra intervjuer kring och sammanfatta i liknande publikationer. Inte vet jag om det finns förlag som har intresse av sådant, men om jag producerar av hjärtats lust och med den inspiration som faller in så kan de ju värma mina virtuella byrålådor om inte annat – till någon visar intresse. Jag kan göra webb-föreläsningar som jag också experimenterat med och drömt om att göra i större utsträckning.
Kanske gör det då skillnad om jag är Sociolog eller bara en allmän tyckare och tänkare.