Efter en stund i TV-soffan då jag tittat på Babel går jag in i mitt kök och sneglar upp på klockan medan jag ställer ned vinglaset bredvid vattenglaset. Jag älskar att klockan bara är nio. Det känns som att jag har en hel kväll framför mig och jag njuter av tanken på att jag kan skriva ännu lite till ikväll. Lite till innan nattsömnen måste komma. Jag hinner skriva ett glas vin till, för det blev mycket vin över igår. Det går inte åt så mycket vin när jag är själv, ensam i mitt eget sällskap, så härligt och rofyllt ensam av eget val. Men jag vet att jag måste skynda mig, innan jag hinner blinka kommer klockan att vara elva. Och eftersom det är söndag är det mycket som ska förberedas innan morgondagen och arbetsveckan är här.
Jag vet att jag inte har orkat skriva om vardagskvällarna på många veckor, ja inte på hela året knappt. Så det känns som att mitt skrivande liv är precis här och nu. Måste skynda mig att skriva, men jag vill duscha också. Ska jag skriva mer först eller ska jag duscha först. Jag lämnar glasen på bordet och skyndar mig till datorn för att skriva denna känsla i detta blogginlägg. Kanske jag fyller glasen innan jag duschar och sen sätter mig och skriver. Jag väntar samtal också, från båda mina söner. Bäst jag skyndar mig att skriva innan de ringer. Eller gör bort att duscha. Fast jag kan ju duscha på morgonen. Och bara skriva nu. Till de ringer.