Jag läser den tidning jag köpte för min inspiration med den överhängande känslan av att jag verkligen inte vill bli författare.
När jag läser sånt som ”Daniel Sjölin och Jerker Virdborg har båda gått på några av Sveriges mest prestigefyllda skrivarutbildningar” så står det mig upp i halsen. Jag vill skriva för att dela med mig av en berättelse som förhoppningsvis ska ge läsaren en upplevelse och kanske inspiration. Prestige… Kritik… Medial uppmärksamhet… Ja och så vidare är helt utanför mitt fokus. Jag vill inte bli känd, alltså jag som person, medan mina alster gärna får nå stora upplagor och många läsare eller tittare eller vad det än må bli av dem.
Konstnärsskap eller att ingå i någon form av kulturell gemenskap är helt ointressant. Precis som de författare vars alster jag har upplevt fångats av och som jag verkligen beundrar dem för och finner inspiration av…dem högaktar jag, rekommenderar böckerna eller rent av köper extraexemplar för att själv ge bort. Jag har läst det mesta av tex Kajsa Ingemarsson och Marianne Fredriksson och jag hoppas att de båda lever lyckliga och de förtjänar riklig belöning för sina böcker. Men jag har ingen relation till dem som kändisar och jag har absolut inget intresse av vad eventuella kritiker säger om dem eller deras produktion. Jag skulle aldrig läsa en bok utifrån vad någon proffstyckare uttryckt, men om en vän rekommenderar mig en bok så skulle jag nog nappa.
Författarens namn kläds på min upplevelse av boken, och det blir ett för mig känt varumärke, var det en bra upplevelse kommer jag att söka fler böcker av samma författare. Och om upplevelsen var otillfredsställande är troligen varumärket bränt till någon vän möjligen kan övertala mig om att ge författaren en ny chans och läsa någon annan bok av hen.
Jag vill skriva och nå ut, dvs bli publicerad eller få berättelsen såld till tv/filmproduktion eller vad det nu är mitt verk blivit när det blev klart. Men det är inte värt hukandet in i en värld där prestige, särskilda skolor typer läror former härskar och någon form av kulturelit eller proffstyckare ska ha något att säga. Gilla min bok eller låt den vara men ödsla inte tid på att kritisera, såga eller för den delen rosa och berömma den. Om den gillas och rekommenderas vidare av vanligt folk så är den en succé annars en flopp. Jag önskar innerligt att jag inte ska behöva uppleva det som det beskrivs ständiga refuserande av böcker som förlagen verkar roa sig med. Jag tror inte på censurerad konst – men fattar såklart att de som tar en ekonomisk risk vill och har rätten att välja vad de ska satsa sina pengar på. Så låt mig då ge ut min bok själv och ha råd att ta den ekonomiska risken själv. En litteraturvänlig stat skulle kunna hjälpa med det, kanske gör den Svenska staten det. Den dag jag är klar lär jag väl märka det.
Tänk om jag var så ekonomiskt oberoende att jag inte ens hoppades på att boken ska bringa in ett bidrag till mitt fortsatta liv och skrivande…undrar om inte det skulle kännas bättre. För jag skriver inte för att tjäna pengar, liksom jag inte heller jobbar bara för att få lön. Men jag måste ha till livets nödtorft och om jag ska kunna fokusera på skrivandet kan jag inte jobba såhär mycket och jobbar jag inte såhär mycket så klarar jag inte vårt uppehälle.