Det är ofrånkomligen så att det föds fler projekt än det slutförs i alla fall i min värld. När jag slutade jobba på Arbetsförmedlingen sist närde jag en ide om att skriva en bok om hur man verkligen kan hålla sin egen drivkraft och självkänsla levande som arbetssökande. Att skriva en bok för inspiration och målmedvetenhet, istället för rådgivande med fokus på form. Alla arbetsgivare är ju ändå olika i vad de vill ha och hur de vill möta de arbetssökande, det varierar dessutom över tid. Men att vara utan arbete och källa till försörjning är inte alls lika olika och förändeligt. Det suger…men kan vara en biljett till något så mycket mer lyckobringande…kanske är det rent av oftast så. Men det är ett ljus som är svårt att se och finna tröst i när det är svårt att betala räkningarna.
Nåväl, jag har inte längre någon lust att skriva den boken. Jag har nu jobbat två och ett halvt år till på Arbetsförmedlingen och det har lärt mig mycket mera och har kommit att handla om helt andra saker. Skulle jag skriva något utifrån det jobbet så skulle det antingen vara visionärt för att inspirera lokalpolitikerna eller en verklighetsskildring för att upplysa egoistpuckona som styr i vårt samhälle.
Men nej…jag vill bara lämna det bakom mig till jag fått känslomässig distans till den allt för närgångna vy jag fått av det kapitalistiska samhällets baksidor. Så projektet skrotas med lättat hjärta.