Varför blev det så tyst i min skrivblogg?
Det har hänt så mycket i mitt liv både yrkesmässigt och privat att jag knappt hunnit med att starta min privata dator alls. Ett karriärkliv som slukar tid inleddes i april 2017 och fortsätter att uppta mycket av min tid och ork. En familj som växer har också påverkat, nästa generation är född och sommaren 2017 flyttade unga familjen in hos mig.
De senaste månaderna har jag kapitulerat inför livet och hittat ett sätt att förhålla mig till att jag inte vill eller kan prioritera mitt skrivande just nu. Med det förhållningssättet har jag avstått att starta upp scrivener, inte öppnat tidningen Skriva och inte längre följt flöden som har med skrivande att göra.
Men ändå pockar det på, små rörelser av liv. Jag har varit iväg två helger till två olika väninnor för att få lite skrivtid. Det var en helt okej lösning, men det blir ändå inte fokus eftersom det då också är ett socialt sammanhang. Min längtan efter att få den asociala egentiden har varit näst intill kvävande, men så slumpade det sig så att jag pratade med en kollega häromdagen och de kan ha en stuga som jag kan få låna helger framöver då och då – genast sprattlade livsgnistan till igen. Nu vågar jag skrapa på ytan igen för att se om jag hittar in i min skrivande värld igen.