Som jag nämnt tidigare är jag nu med i en grupp av författare/skrivande människor på Facebook och de flesta inläggen väcker någon tanke eller gödslar min inspiration. Inte alla förstås men ja det är intressant att ta del av sånt som andra skrivande människor filurar kring och känner värt att dela med sig av. En återkommande fråga är kring ordbehandling och liksom jag är det många som skriver i Scrivener, jag rekommenderade utan att tveka programmet och igår förevisade jag det för min skrivande vän och kollega Anna.
Sista veckan före midsommar reflekterade jag kring bristen på drivkraft som pushar mig framåt i skrivandet. Jag håller för lågt tempo och med min takt skulle typ inget någonsin bli färdigt att skicka till förlag. Och just den tanken mognar allt mer, jag vill skicka in till förlag. Visst skriver de i facebookgruppen mycket om refuseringar och om att skicka igen och igen. Det känns tröstlöst. De skriver mycket om egenutgivning och hybridförlag. Precis som min vän Lena är det många som väljer att sköta det mesta själv, av olika skäl. Jag känner att jag personligen har ett minskande motstånd mot att skicka till etablerade förlag för att de ska sköta processen. För jag känner att det inte är min grej att jämte heltidsarbete och författande också sätta mig in i en helt ny bransch för att publicera böcker. Något har hänt med min tilltro till mitt projekt också, jag känner att det är bra. Inte i sin nuvarande utkastsversion, böckerna behöver helt klart mer arbete, men storylinen och serien som sådan. Det har medfört att jag känner att det förlag som får förmånen att läsa mina böcker förlorar mer på att nobba än vad jag förlorar på att de nobbar – om de gör det. Låter kaxigt och kanske är det någon form av förebyggande självförsvar som håller på att utvecklas. Men ja, om jag behöver tänka och känna så – då är det så landet ligger:o)
Nåväl, jag hade en kollega, Jessica H, som bett om att få läsa det jag skriver. Jag tvekade en stund, men när hon senare bad om det igen bestämde jag mig för att släppa första delen av första boken i serien. Något ingen annan sett. Hon kommenterade det förra veckan med uppskattande ord, vi pratade lite och jag sa att jag välkomnar synpunkter, så hon ville då kika lite till innan hon återkopplar. Jag väntar med spänning. För plötsligt insåg jag att det är precis det jag behöver. Någon annan. Precis som jag fick massiv inspiration av att få prata om min bokserie och läsa högt ur första delen för min syster.
Veckan före midsommar provade jag också att skriva på beting, jag bestämde mig för att två timmar om dagen kunde vara ett hållbart beting. Så i fem dagar, delvis på morgonen och resten på kvällen höll jag mitt beting, innan jag reste bort över midsommar. Jag kände mig jättenöjd över mig själv och det gick mycket lättare än jag föreställt mig. Att sätta mig ned och skriva, effektiv tid, utan internet. Research och strul räknas alltså inte. Efter midsommar har jag denna vecka haft två inneboende och spännande nya arbetsuppgifter på jobbet, så det har tagit lite tid innan jag kommit igång med mitt beting igen. Igår och idag har gått bra, det är ju helg. Och till veckan är det fortsatt intensivt på jobbet, men jag kör på och försöker uppnå mitt beting varje dag. Skulle det nu vara en dag då det inte går så förlåter jag mig själv – så länge det funkar de allra flesta dagar :o) jag lever ju och jobbar ju heltid så viss frihetsgrad behöver jag tillåta.
Ett annat verktyg jag använder i ökande omfattning är Google Keep, det har jag tillgängligt i min telefon, på min platta och här i datorn. Det låter mig anteckna små infall, saker jag ska kolla upp, sånt jag läser som ger någon form av input och så för jag där min tidräkning för att följa upp mitt beting. Smidigt och kul program som jag upptäckte när jag skaffade min nya telefon för snart ett år sedan.