Jag skrev en serie på tre böcker, pyttekorta men lite gulliga. Det var i november 1993 de sparades senast och nu har jag fått dem konverterade så att de går att läsa :o) med inspiration från Linus & Li berättelserna vi skrev i skola och självklart nu inspirerad av att jag hade två nya småsyskon Madeleine och Emanuel (Manne)
Det finns ett underligt folk som bor i vår natur. De är små och söta troll, snälla och rara. Ungefär en halv meter långa, med platta uppnäsor och runda mycket fräkniga kinder. Men dvärgnassarna är inte bara underliga till utseendet utan i deras sätt att leva också. De bor precis som människorna i små familjer i egna hus, men de har aldrig några husdjur. Och de har faktiskt inte heller elektricitet och rinnande vatten. Inga affärer finns det så de kan aldrig köpa sådant som fabriker eller andra har gjort. Med andra ord lever de ungefär som människorna gjorde för mycket länge sedan. Och människorna ja, de vet inte ens att Dvärgnassefolket finns.
Den här boken handlar om två små rara dvärgnassebarn. De heter Lene och Manne och är ett och fem år gammla, just nu flyttar deras familj för att hitta en bättre boplats. Eftersom alla dvärgnassar lever direkt av naturen måste de alltid bo i närheten av platser där kor betar så de kan få mjölk av dem, där det också växer säd som de kan göra mjöl av till brödbaket. På varje boplats de väljer bygger de ett litet runt hus, med jordgolv och väggar av lera och gräs. Det Manne och Lenes familj nu letade efter var en plats där det också betade får. För fårens ull ville de klippa av för att göra garn till kläderna.
Lene som var liten orkade inte gå hela tiden och fick ofta rida ovanpå pappans ryggsäck. Hon nynnade högt och glatt på en visa som deras mormor brukar sjunga. Hon var så glad för att det var vackert väder. Manne gick brevid och täljde på en träbit, -Det ska bli en båt. sa han till sin mormor, hon tittade stolt på honom och visade vad hon hade i sina händer. -Jag stickar en dockkropp, för när vi flyttat färdigt ska din lilla syster få sin första docka. det gjorde Manne glad för han trodde nog att Lene skulle tycka om dockan. Lene hade faktiskt inga egna leksaker, men hon brukade inte ha tråkigt för det.
Hela familjen vandrade fram i en skogskant intill en äng med mycket blommor, det var snart mitt i sommaren och solen lyste varmt. Manne gick och tänkte på sin gammla farfar, det var han som hade gjort Mannes första leksak. Ännu idag kunnde Manne komma ihåg hur glad han hade blivit när han hade fått den fint smidade trähästen, han hade alltid haft den med sig och lekt med den. Mamman hade under deras vandring samlat växter som de kunnde äta och nu skulle de snart äta middag. Pappan satte ned Lene på marken så hon skulle få gå den sista biten själv, men gå det ville inte Lene för hon ville springa i full fart.
-Nu är köttkonten är tom så jag tänkte fånga en hare. sa pappan och gick ifrån dem in i skogen. Allt kött de sparade under vandringen bar pappan i en väska som kallas köttkont. Manne brukade drömma om att få gå med pappan på jakt som en stor pojke, men han visste att han ännu var för liten. De hade inte haft kött eller fisk att äta på flera dagar så nu längtade hela familjen efter en god harstek, och de önskade pappan god jaktlycka. Manne hade aldrig sett en hare levande på så nära håll som när man jagade men han visste att de var nästan lika stora som han, och maten från dem brukade räcka i flera dagar åt hela familjen.
Mamman och mormor valde en fin plats att stanna på och Manne fick hjälpa till att göra iordning barnens sovplats. Först rev han massor av små kvistar granris, för att inte skada granarna för mycket. Riset lade han i två stora högar och när mamman hade rullat ut skinnrullen som hon alltid bar fick han lägga ett stort mjukt kaninskinn över varje hög. I pappans skinnrulle fanns det tunnare läder fällar som de brukade ha under sig när de sov på granriset, men nu när pappan var ute och jagade hade Manne inte fler sysslor att göra. Tyst smög han sig ifrån det läger de hade satt upp, inte ens Lene märkte när han gick sin väg.
Om de skulle stanna kvar där så ville han undersöka omgivningarna, för det visste han att pappan alltid gjorde när han jagade. Kanske skulle Manne se korna och säden först, och få säga till de vuxna att de kunnde bygga sin boplats där. Han tog försiktigt fram sin lilla dolk och bröt sig en sälgkvist, medan han vandrade omkring i markerna skar han sig ett fint spjut av kvisten. Ifall han skulle stöta på något djur som han kunde jaga, ville han ha ett jaktspjut redo. Plötsligt prasslade det till hastigt mitt framför honom i skogen, Manne blev jätte rädd och skrek högt när ett enormt djur reste sig framför honom.
Manne stod alldeles stilla, han var så rädd att han inte ens kunnde skrika längre, framför honom på otroligt långa ben stod ett hjortkid. Manne visste att de inte var farliga men den var ju så stor, han som själv bara var 35 cm lång fick luta sig bakåt för att kunna se kidets huvud för så nära stod det. Sakta försökte rörde sig ifrån det stora djuret som också såg ut att vara rädd, när Manne trodde att han var utom räckhåll i fall det ville sparka honom så vände han sig om och sprang av alla krafter mot lägret. Kvar i ljungen låg hans nya jaktspjut och den lilla dolken som han arbetat med.
När han hade sprungit tills han inte orkade springa längre hade han kommit fram till en stor älv, men han hade inte hittat lägret. Liggande på mage drack han det kalla vattnet ur älven och vilade sig, han trodde inte att det var så långt till lägret kvar nu. Men medan han låg där på stranden och vilade somnade han. Och när han vaknade var det alldeles mörkt runt honom, förskräckt satte han sig -Mamma ! ropade han högt, -Mamma ! ropade han ännu högre, han reste sig upp och skrek -Pappa ! men inget svar fick han, och han visste inte längre åt vilket håll han skulle gå. Han frös men kunde inte göra upp eld själv, för han hade inga eld-stenar.
Med näsan i vädret gick han omkring lite och försökte lukta efter rök, som måste komma från familjens eld. Det luktade ingenting annat än skog och strand. Han började bli trött och letade efter en gran att sova under, det borde vara en med grenar ända ned till marken så det inte blåser in under. Snart hittade han en jätte stor tät gran med lågt hängande grenar, han tittade försiktigt in där under för att se att där inte fanns andra djur, men det var ledigt. Han kröp in under grenarna som bildade nästan helt täta väggar och bäddade av småkvistar igen. Det stacks och revs att ligga direkt på granriset men han visste att han skulle slippa frysa.
Familjen hade oroligt försökt leta Manne på kvällen men inte lyckats hitta honom, så direkt lilla Lene hade väckt dem på morgonen hade de packat ihop och börjat leta igen. Kvinnorna och Lene fortsatte frammåt mot en älv som pappan berättat om, medan pappan hela tiden sprang i cirklar runt dem och ropade efter Manne. Men snart var kvinnorna långt före pappan och Lene sprang framför dem, plötsligt sprang hon in under en gran och gömde sig. Och när mamman hittade henne kom hon ihåg att de hade lärt Manne att bädda under granar om man var tvungen sova ensam ute i naturen, så snart gick de alla och tittade under granarna och ropade -Manne !
Manne vaknade och snyftade lite oroligt, tänk om familjen aldrig skulle hitta honom. Men så hörde han på långt håll hur kvinnorna ropade efter honom, och innifrån skogen kunnde han höra pappans röst. Fort kröp han fram från granens skydd och sprang mot kvinnornas röster. Lene jublade och kramade honom hårt när de fann varandra och ingen var arg för att han hade gått ifrån lägret, så glada var de för att de hittat honom igen. Och när pappan kom hade han med sig Mannes lilla dolk och det jaktspjut han hade skurit sig. -Var du ute på jakt min son? undrade han, -Nej egentligen inte. svarade Manne och tittade skamset ned i marken.
-Jaha du gosse, sa pappan -När du nu är så stor att du inte är rädd för djuren längre kanske du vill följa med din far på hjort jakt. Manne tittade förskräkt på pappan och sedan på mamman och sa -Nej jag ska nog fortsätta hjälpa mamma med lägren tills Lene har blivit lite större. svarade han men de vuxna hade sett att han blivit rädd och visste att Manne inte skulle gå så långt ifrån familjen fler gånger. -Vad bra att du tänker så. sa mamman och kramade om sin lilla pojke ännu en gång. Och Manne tyckte det var ganska skönt att få vara mammas lilla pojke en stund.