Det känns lite vågat att lägga ut alla dessa gamla börjans, det är bara nyfödda tankar i helt obearbetad rå form, sånt jag brukar kalla råtext. Varför gör jag det då? Ja ett av skälen är för min egen inspiration – på detta sätt blir de tillgängliga för mig var jag än i världen befinner mig, oavsett vad som händer med mina hårddiskar :o)
Kanske kan man också om man kikar närmre på dem se en utveckling i mitt språk eller skrivande, men det bryr jag mig inte om att titta efter nu. Jag läser inte igenom allt utan puttar bara ut eftersom, med stor hjälp av Zamzar konverteringsservice.
”Ett nytt försök” var arbetstiteln på denna story, för att det handlar om någon som ska göra ett nytt försök.

Ett nytt försök.

 Kapitel 1

 Sakta, nästan vemodigt lade hon boken ifrån sig och torkade med en irriterad gest tårarna från sina svullna kinder. Arg på sig själv för att hon grät. Mitt i natten, när hon egentligen borde sova. Det handlade knappt längre om timmar hon skulle få sova, snarare minuter, innan det skulle vara dags att mata, byta, pumpa och vyssja den lille älsklingen igen. Hon var inte trött, bara helt urled över livet, trots att hon egentligen hade allt hon önskat. Vilket hon bittert brukade påminna sig själv om, hon hade fått precis det hon önskade, det enda felet var allt hon inte tänkt på när hon formulerat sin önskan. Livet kändes så tomt.

 -Sara. Svarade hon sömndrucket när hon till sist insett att det var telefonen i det verkliga livet som plågade henne. Den lille vred sig i vaggan brevid henne, ja det började bli dags igen, han hade sovit i nästan fyra timmar.

-God morgon älskling, förlåt att jag väckte dig. Tommys ursäkt lät inte särskilt uppriktig, hon väntade tyst på att han skulle fortsätta, det hörde inte till vanligheterna att han ringde på mornarna, eller alls under dagtid. I tystnaden lät hon blicken vandra från lillen över de ljusrosa väggarna, med fjärilar som hon räknat minst hundra gånger de nätter hon plågats av att inte kunna sova. Radion mumlade vidare på golvet vid vaggan, lillen sov lugnt vidare, passade väl på att ta igen sig när någon annan tagit på sig rollen av att vara sadist i hennes liv. Hon hatade sina tankar över sonens avsikter i sitt leverne, men ibland kände hon sig övertygad om att han var född till att påminna henne om att livet var det jävligaste man kunde uppleva.

-Är du mycket trött gumman? du är så tyst. Jag ringde bara för att säga att jag får åka med Kent hem, det blir billigare men jag kommer inte hem förrän vid sju i kväll om det går bra, han var tvungen göra några ärenden här innan vi far efter skolan.

-Visst, kom när fan du vill, blir jag less på att vänta far jag väl åt helvete till, det är säkert både varmare, trevligare och mindre ensamt där. Självklart förstod hon att han liksom hon var väl medveten om deras kämpiga ekonomiska situation, men hon hatade hans sätt att liksom förgardera sig inför alla tänkbara motargument, så att hon bara hade att finna sig i vad han framförde. Och hon hatade innerligt alla 172 gammelrosa fjärilarna på väggen ovanför vaggan, hon blängde ilsket på dem när hon lade luren ifrån sig, utan att invänta hans svar. Och skattade sig återigen lycklig för att hon fått det hon önskade, hon hade kommit fram till att det var dags att formulera en ny önskan, mer väl genomtänkt denna gång.

 Rutinen var densamma, upp på toaletten, inte för att hon direkt behövde, men för att hon inte skulle få tid för sådant på en bra stund. Lilleman hojtade friskt innan hon hunnit ut från toaletten. Ta upp den lille, humma en visa medan hon snabbt värmde mjölken i vattenbad, vilket alltid tog irriterade lång tid. Köket var trångt och golvkallt, ingenstans att sätta ned lillen, annat än bilbarnstolen som han inte direkt stormtrivdes i. Matande tog en evighet och brösten värkte, stenhårda pulserade, hatade mjölkmaskiner med äckligt taskiga packningar, de läckte hela tiden så hon fick leva dygnet runt påklädd i minsta fall en bh, som hur hon än bar sig åt stank lätt surnad bröstmjölk. När lillen var mätt och ny bytt kunde han ligga i ro på golvet och titta på sina tillbehör, förhoppningsvis nog länge för att hon skulle hinna pumpa ur brösten till nästa måltid, och därmed förhindra att de sprack. När mjölken och brösten var räddade kunde hon lägga lillen, och äntligen få tid att ta hand om sig själv. Vilket hon nyligen insett var ett helt företag, tänk att man som vuxen måste sova ibland, äta, tvätta sig, på något sätt skapa livs kvalité i form av vad som helst som gjorde livet uthärdligt, till exempel prata i telefon med någon. Kläder att tvätta, ett hem att städa, mat att laga, handla osv. Det tog henne tre dagar hemma med ett eget spädbarn i avsaknad av barnafaden, att inse vilket jävla jobb det är att leva. Nu tre veckor senare gick hon genom dagarna som ett vandrande lik och undrade allvarligt vad det var för mening med att leva och varför i helvete folk skaffade barn, vad var behållningen av det.

 Pontus var fem veckor gammal, Sara tjugofem år. Han hade inte hunnit upptäcka livet än, hon var redo att ge upp det. Denna förmiddag, efter att ha stressat konstant för att hinna med livet sedan Tommy väckte henne med sin idiotiska upplysning, eller som han skulle sagt ”fråga”, njöt Sara ohämmat av cigarretten utanför porten. Hon orkade inte bry sig om lillen vaknade, för första gången kunde hon slå bort det dåliga samvetet som ständigt malde i henne. Spela roll om nikotinet överfördes genom bröstmjölken, det har minst en miljon svenska barn överlevt. Hon brydde sig inte ens om ifall lillen vaknade medan hon var ute, det tog högst sju minuter att röka en hel cigarett, han skulle inte dö av att hinna skrika lite, det är nog inte helt ovanlig att bebisar får skrika lite ibland beslöt hon sig för. Nu fick det vara nog, hon insåg att hon var tvungen att ta tag i sitt liv och vända det på rätt köl igen. Att skaffa barn ska ju vara underbart, vara själva meningen med livet. Det kan ju omöjligt vara meningen att kvinnor vid 25 års ålder ska gråta av sorg över en kärleksroman, eller snarare över att livet inte är som en roman, liksom att brista i gråt över minsta lilla kärleks eller romantik antydan i en tv reklam, när man lever i ett långt förhållande som äntligen lett till att man fött ett fullt friskt barn. Det var härligt väder ute, dröjande andades hon in, häggen hade slagit ut i blom så det luktade underbart. Alla mammor går omkring och drar sina bebisar i barnvagnen när det är vackert väder, tänkte hon och fnös, men visst skulle hon göra som alla andra mammor.

 Telefonen ringde ilsket när hon kom in, tack och lov hade den inte väckt Pontus.

-Sara. Svarade hon andfått när hon rusat fram till telefonen.

-Cigaretterna dödar dig. Skrattade hennes väninna i luren. –Jag såg att du var hemma, så jag tänkte höra om vi skulle ha en plan?

-Ja, visst, jag kan nog behöva komma ut från detta helvetes hål en stund, vad tänkte du?

-När kommer Tommy hem, eller ska du ta lillfjant med i planen?

Sara var den som först börjat kalla sonen för lillfjant, han var så lättskrämd redan i magen, från början hade det varit rosigt hjärtligt, men nu skämdes hon nästan över öknamnet.

-Han skulle inte komma förrän i kväll så jag tar honom med mig. Hon kände själv hur bitter hon lät och försökte komma i kontakt med det där sköna ”jävlaranamma” hon hade känt när hon gick ut och rökte.

-Du är arg på honom! Så bra, då kan vi ju alltid sitta och spy galla över alla män på vår jord. Retades Annika, hon visste allt om hur Sara och Tommy hade det, eftersom hon bodde knappt ett stenkast ifrån dem var det till henne Sara oftast sökte sig när hon behövde luft. De hade känt varandra sedan högstadiet och alltid varit nära vänner även om de i långa perioder inte umgåtts.

-Visst, jag hatar dem så det blir ett bra tema för vår date.

-Jag ringer dig när jag kommer hem från stallet så kan vi fixa middag hos mig.

Sara avundades inte Annikas hektiska liv, hon höll sig med två fina tävlingshästar, tävlade nästan varje helg under säsongen, att sköta hästarna tog nästan all hennes lediga tid i anspråk, sen var hon ju tvungen att jobba så ögona blödde för att ha råd med kalaset. Inte konstigt att du är ensam, brukade Sara retas med henne, du har ju varken tid att vara kär eller ork att rida annat än hästarna. Men visst blev även Annika kär ibland, inte ofta men illa nog. Ibland slog det Sara hur olika de var, och ändå vänner. Sara hade levt helylle liv hela livet, fast förhållande sen hon var 13 och nu uppnått ett trevligt sockerkake liv med en trevlig sambo, bebis, kombi, sommarstuga och ja… vaddå. Medan Annika levt för sina hästar, provat på ett och annat förhållande under sina tonår bara för att bli bittert bränd av alla hon engagerade sig i. Vid 18 års ålder hade hon nog gett upp trodde Sara, för sen dess hade hon sällan hört namnen på karlarna Annika träffade, för oftast träffade hon dem bara en eller ett par gånger. De dömde inte varandra, inte heller avundades de varandras liv, för trots olikheterna kunde de förstå varandra.

 När Sara lämnade lägenheten var den i tipptopp skick, där fanns inget att klaga på. Lilleman hade hon med sig, han var lugn och nöjd, badad, matad och dullad med. Själv var hon ny duschad och till och med ny rakad, en rutin som hon mycket sällan företog sig numer, dels för att hon inte brydde sig inför Tommy som uppenbarligen älskade henne trots all generande hårväxt, och dels för att hon hatade det, varför ska kvinnor behöva göra sig till och ta bort fullt naturlig hårväxt. Inför en kväll hos Annika hade hon packat ovanligt mycket, utan att hon egentligen hade någon riktig plan. Det enda hennes trubbade tankegångar lett henne till var att det nu var tvunget att hända något drastiskt innan hon gav upp livet. Hon hade inte skrivit någon lapp åt Tommy, varför skulle hon?

 Kapitel 2

 Catti slog upp kaffe åt sig själv, funderade på vad hon skulle göra för att överleva ännu en dag. Han hade inte ringt, inte för att hon väntade sig det heller, ändå förbannade hon sig själv för att hon trots allt hoppades, varje dag, varje andetag. Hon önskade att han skulle komma krypande, gråtande, be henne förlåta och älska honom igen. Varje gång hissen gick i huset höll hon andan, precis som förr, sen den kvällen hon och hennes granne konstaterat att de enda gångerna man hör hissen är när det är någon påväg till en själv. Telefonen ringde, hon kastade sig upp ur soffan och stirrade på nummer presentatören, andfådd av förväntan konstaterade hon besviket att det var fel nummer, det vill säga det var inte hans.

– Catti. Svarade hon, och besvikelsen dröp om hennes röst.

–Hallååååå! Ringde inte Kent igår så ringer han knappast ikväll, det är ju fredag, nu laddar han som bäst för fest, eller hur. Annika var inte nådig, och det värsta var nog att hon förmodligen hade rätt, tänkte Catti.

–Jag vet, suckade hon.

–Ska du vara med grannen ikväll, eller har du lust att dela en man-hatar middag med mig och Sara?

–Vet inte, jag satt just och funderade vad jag skulle göra, orkar inte med Jenny ikväll, ibland är hon så trög att jag bara vill spy på henne och Emma är inte hemma.

–Du hinner berätta allt om intrigerna på ”din gata i stan” sen, jag kan hämta upp dig om några minuter om du vill, jag är på väg hem strax. Catti tittade förvånat på presentatören igen, det var ju Annikas mobilnummer, och ändå hade hon inte känt igen det, gud så förstockad hon kände sig, allt bara kretsade kring Kent, satans karl.

–Jag gör mig i ordning och går ut då.

–Okej, see you soon. Catti tände en cigg på vägen in i det gråa köket, en glåmig blick mötte henne när hon stirrade in i spegeln i hallen, ”en vacker dag ska jag krossa den där” hade hon sagt sist hon såg sig själv i den, det var för en kvart sen, nu kände hon sig lite mer uppåt. Hon stängde av kaffebryggaren och låste in sig i badrummet. En snabb hårtvätt, lite smink och rena kläder gjorde susen, när hon passerade hallspegeln igen strålade hon leende mot den ”ha där fick du” var känslan, just innan det ringde på dörren. Jenny väntade inte utan bara klev in, med sig hade hon en rödhårig tjej med mörka glasögon, Catti tyckte hon såg bortkommen ut, men antagligen dömde hon den nya tjejen efter sitt sällskap.

–Jag är precis på väg bort. Upplyste hon innan Jenny hunnit säga något.

–Ska du ut ikväll? Frågade Jenny och stirrade på henne.

–Njae inte vad jag vet, men jag har en date. Det var ju sant om än inte så som Jenny skulle tolka det, Catti tyckte om att vara lite hemlig, framförallt inför Jenny, för det var en ung dam som verkligen gjorde myten om kvinnoskvaller all ära.

–Hej, Catti. Sa Catti och sträckte ut handen för att hälsa på den främmande tjejen.

–Jo det här är Maria, som jag berättat om som varit med Björn, hon har varit och tittat på lägenheten här ovanför, så hon flyttar nog in. Babblade Jenny på, så Maria inte ens fick en chans att besvara hälsningen, hon bara flinade uppgivet. Antagligen tycker hon också att Jenny är rätt blåst, tänkte Catti och log mot henne, leendet besvarades tillsammans med en lätt axelryckning, som övertygade Catti, det var nog en rätt trevlig tjej i alla fall.

–Ska ni ut eller? Frågade hon, helt oberoende av Jennys alla upplysningar, hon tittade på Maria som nickade, medan Jenny pladdrade på. Cattis mobil ringde en signal, då var det dags att gå, Annika stod utanför dörren.

–Då kanske vi syns. Sa Catti fortfarande riktad till Maria, samtidigt som hon gick ur lägenheten och låste dörren. Jenny tystnade först när hon backande blev tvungen att koncentrera sig för att inte snubbla på ytterdörrströskeln. Då log Maria igen och ryckte på axlarna. På väg ned till bilen skämdes Catti lite, hon hade inte hört en fjärdedel av vad Jenny berättat, men tanken på att en kompis till henne skulle flytta till husen kändes lättande, då skulle hon nog få annat att göra än att ränna hos henne. Ofta längtade hon efter att bara få vara för sig själv, hennes hem hade allt för länge varit som en ungdomsgård för hennes brors vänner. Något hon först varit mycket tacksam för, efter sin separation från Tobbe hade hon behövt sällskap mer än något annat. De flesta hade varit arbetslösa så det hade varit umgänge på dygnets alla timmar, med undantag för förmidagarna för då hade de flesta sovit. Jenny var en av grabbarnas flickvänner, som hon så att säga fått på köpet. En inventarie i en bekantskapskrets Catti helst ville ta sig ur efter hennes senaste misslyckade försök till förhållande.

 -Jenny sinkade mig, ursäktade sig Catti när hon smidigt slank in i Annikas bil. Där luktade det varm bil och häst, en doft som var ganska signifikant för Annika, tack och lov en ganska angenäm doft. Catti hade också varit hästtjej en gång i tiden, men nu inte ridit på många år. Sist hon börjat rida regelbundet hade hon blivit gravid och inte tordats fortsätta. Trots att läkaren och barnmorskan försäkrade henne om att man kunde fortsätta med allt man vanligtvis gjorde fast man var gravid. Men minnet av ett relativt sent missfall avgjorde, dessutom hade Catti inte mycket alls till övers för de skolade i den branschen.

-Det är lugnt, jag tänkte vi skulle handla lite också. Hon kastade en blick på klockan i bilen.

-Sen ringer vi Sara, hon skulle också komma och hon har lillfjant med sig. Fortsatte Annika.

-Kan inte Tommy ha honom? Inte för att Catti hade något emot bebisar, men tjejkvällar brukar vara mysigare utan, i synnerhet när hon nu själv var barnfri och kunde ta en drink eller två om hon ville. Annika var koncentrerad på bilkörningen, hon backade in på en ledig parkeringsficka, men ett blekt leende och hennes dröjsamma skakning på huvudet som fick hennes halvlånga mellanblonda hår att dansa var svar nog för Catti, för hon visste att Annika hade bra koll på vad som hände hos Sara och Tommy, tydligen var det problem där igen.

Inne i affären mötte Catti en gammal beundrare, han hälsade och tittade länge, liksom längtande på henne, men Catti la knappt märke till honom. –Bry dig inte om honom, han är stor som ”en sån där vad hettere”, viskade Annika och buffade henne i sidled. –Bra då vet jag, skrattade Catti förläget, hon visste hur Annika levde, men kunde inte vänja sig med hennes öppna sätt att dela med sig av sina erfarenheter. Visst pratar väl tjejer om allt, men inte så. Annika brukade retas med henne och kalla henne pryd, ”du kommer att förbli singel så länge du inte vågar släppa någon annan mellan benen än Kent”

Kapitel 3

 Catti satt och gullade med Pontus, och plågades tigande av babysuget, hennes egna barn var några år nu och hon längtade efter känslan av graviditet igen, något hon aldrig skulle erkänna. En ganska tröstlös längtan hur som hellst, ”it takes two to tango”, och efter kvadden med Kent var hon definitivt inte sugen på att ens lära känna en ny man. Annika stod i och kockade vid spisen medan Sara diskade.