Mitt första försök att börja skriva en bok som inte är skönlitterär utan snarare en reflektionsbok om relationer, 1995
Prolog
Ett brev till min käraste.
Du min älskade varför har vi det så här? Så bra på många sätt men så illa på andra. Är det kanske så att det inte är meningen att män överhuvettaget skall leva ihop med kvinnor? För jag tror absolut inte att det är bara i vårat förhållande dessa slitningar finns. Att leva ihop och ändå fortsätta att älska varandra är nog det svåraste vi gör här i livet, tror inte du det? Men vad är det som gör det så svårt, när vi ändå bara vill varandra väl? Är det jag som är ovanligt krävande, eller är det du som inte förstår mina behov? Eller varför inte tvärt om. Tycker du att vi ska skriva scheman över det som ska göras i hemmet, eller planlägga hela vår tid med barnen? Borde inte sådant fungera automatiskt, jag menar instinktivt? Eller är det verkligen så att det ligger i människans natur att mannen arbetar utanför hemmet och kvinnan i det? Den fördelningen tycker jag att vi som vuxna intelligenta människor borde kunna avgöra själva. Jag önskar att du och jag kunde lära känna varandra bättre, igen, och lära oss förstå och respektera varandra som vi gjorde tidigare innan livet blev så vardagligt.
Tänk om vi kunde tala med varandra om allt, på ett annat sätt än nu då vi egentligen inte får något sagt. Att kunna reda ut våra problem hemma vid köksbordet över en kopp kaffe, inte bara de praktiska som vi ju klarar bra utan också de känslomässiga. Och vet du att jag önskar mina väninnor detsamma, för även om de inte säger det rent ut så tror jag att de har komunikationsproblem de också i deras förhållanden. För det vi diskuterar mest är just våra relationer och problem med våra karlar, och även om det är bra så börjar jag vara så trött på det. Jag är trött på att tala ut om mina problem med mina vänner, för det är ju din respons jag egentligen behöver.
Rygga inte nu och tro att jag tänker överösa dig med en massa problem eller kräva att du bygger om din personlighet totalt, det tänker jag inte. Men eftersom alla mina problem berör dig på ett eller annat sätt borde du ju få vara med och lösa dem, och de är faktiskt inte så många egentligen. Jag kan förstå att du känner dig lite osäker när du träffar mina väninnor, för du kan ju inte veta vad jag sagt till dem om dig. Och så kommer de att vara så länge du inte känner mig, så länge vi inte kan tala om allt. Men jag vill också säga dig att jag inte baktalar dig, jag lämnar inte ut dig och inte heller mig, för vissa detaljer är privata även när vi kvinnor kommer ihop oss.
Kapitel 1
Att finna varandra.
Redan i de tidiga tonåren håller vi oss fina, uppvaktar andra, avundas par, repar vårat självförtroende allt för att kunna träffa någon och tordas inleda ett förhållande. Och alla lyckas vi någon gång liksom vi alla misslyckas ibland, om vi inte är så rädda för att misslyckas med ett förhållande att vi lever utan eller i ett väl förhållande som under ytan är misslyckat. Ingen träffar rätt redan till första kyssen och vanligast är väl att det dröjer flera år efter första kyssen innan man finner den man klarar av att leva flera år med.
Att leva med någon, att flytta ihop med någon är ett stort steg från barndomen eller ensamlivet. För man ska lära sig att ta hänsyn till, samarbeta med, respektera och lyssna till en helt ny människa. Och aldrig klarar vi av det så bra som just i inledningsfasen av ett samboende. Då är man förälskad, självsäker men ödmjuk så man anpassar sig av bara farten. Det låter lätt, och det är det i de flesta fallen. Men hela starten av samboendet beror på vad förhållandet bygger på och vilka parternas framtidsutsikter är.
Många förhållanden bygger på bra sexliv, det är väl okej, men ibland överlever inte passionen att mötas all den lediga tiden i längden. Men ett bra sexliv kan vi fastställa som något mycket viktigt om ett förhållande ska vara i många år.