Mitt andra seriösa och relativt stora bokprojekt levde som starkast i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet, särskilt under min rehabilitering efter bilolyckan ägnade jag mycket tid till denna bok. I datorn hittar jag allt ifrån plot, karaktär listor och lösa textstycken samt en massa research. Men boken är ändå ännu bara en början…
Allting slocknade, någonting hårt slog i golvet med ett karasande ljud av glas som krossas, radion tystnade.
-Vad tusan var det som hände? tänkte Sofi högt och gick ut i hallen där hon mötte sin yngre bror.
-Vad har du nu gjort syrran? frågade Tom med skratt i rösten, Sofi skakade bara på huvudet och tittade oroligt upp för trappan. Det var alldeles tyst på övervåningen trots att hennes mor just gnolat och pysslat där uppe. Tillsammans gick syskonen upp och fann sin mor avsvimmad på soff-bordet, Rut kvicknade till och satte sig förfärad upp.
-Gjorde du illa dig? undrade Sofi oroligt med tanke på hur hon måste ha fallit när hon svimmade.
-Nog känner jag mig lite mörbultad men någon större skada verkar jag inte fått, tack och lov. Rut reste sig upp med ett käckt skratt men blev genast förfärad över att den fina lampan hon hållit på att sätta upp hade blivit helt förstörd. Tom plockade upp resterna av den och tittade på sladdarna
-Det är något fel med sladden men jag förstår mig inte på sådant, men det ser fel ut. mumlade han,
-Klart att det är något fel med dem annars skulle det inte ha blixtrat så när jag satte i kontakten. svarade Rut surt. Rut blev alltid tvär när hon var lessen över något, Tom förstod det visste Sofi för han hade ju levt med sin mor i drygt 17 år så han borde känna till hennes humör. Sofi gick ned i allrummet som vanligen var familjens gemensamma livs hörna, den plats där de alltid samlades. Hennes styvfar kom in så hon bad honom se om han kunde ordna felet. Ulf gick utan att säga ett ord, men Sofi antog att han gått för att åtgärda mörkläggningen.
När Rut och Tom kom ned från övervåningen berättade Rut även för Ulf vad som hade hänt.
-Och nu går hon och grämer sig över att lampan gick sönder, när hon kunde ha strukit med själv. fnyste Tom och skakade sitt huvud. Sofi såg att Rut verkligen grämde sig över lampan och hon visste att det var sällsynt att Ulfs syster visade henne något intresse alls, lampan hade verkligen varit vacker. Ulf visade inget av vad han tyckte eller tänkte om den saken, det gjorde han aldrig om något. Sofi tyckte att han hade ett sten ansikte och hade många gånger undrat när hon varit yngre om han var förlamad i ansiktet, för han ändrade nästan aldrig en min oavsett vad som hände.
Tanken på hur illa Ulfs syster alltid behandlat Rut fick Sofi att må dåligt, hon visste att Greta hatade Rut och hennes tre barn och Frida, Sofies dotter. Greta klandrade dem för sin faders död för fyra år sedan då Rut och barnen varit till svärfadern och hälsat på, Greta hade också varit där då. Gubben som älskade barn hade varit överlycklig över att en så stor skara hälsade på honom, men det orkade inte hans kropp med så han avled helt naturligt inte fullt en timme efter att han blivit ensam med sin enda dotter.
Ingen av dem hade noterat att elen kommit tillbaka men de kunde höra att radion skvalade högt i köket, Rut reste sig ur den mjuka soffan för att stänga av den. Tom gäspade och Sofi kände att hon var trött, som en naturlig gest bad Rut henne sova över hos dem trots Ulfs motsägande blick. Sofi nickade tyst. Innan hon gick till sitt gamla flick-rum smög hon sig in i Fridas rum, där hennes lilla dotter låg lungt sovande. Sofi strök henne ömt över det halv långa svarta håret, och njöt av att ha henne så nära. I rummet intill hostade hennes yngsta bror Kim i sömnen, det oroade henne att han nästan alltid hade hosta men det var nog bara som hon inbillade sig.
Hennes dotter Frida som bara var ett år äldre än Kim var mycket längre, än den lilla knubbiga Kim. Men det var väl ett arv från Ulfs sida där ingen var vidare lång. Ulf och Ruts äldre son Ted var också kort men inte mullig som sina föräldrar och varken Kim eller Ted hade svart hår. Sofies far Kalle var lång och mager, längden gick igen hos alla hans barn och barnbarn liksom det svarta håret. Rut kom också in för att se till barnen innan hon själv gick och lade sig, hon blev inte förvånad över att finna Sofi där inne.
-Hur känns det, börjar tiden vara mogen? undrade modern och granskade Sofi som sakta strök sin dotter över ryggen, Sofi tvekade
-Jag vet inte riktigt än, du vet att jag gärna vill ha henne hos mig men jag jobbar ju jämnt. Rut log och strök Sofi över kinden
-Hon får så gärna bo kvar hos oss tills du känner att du kan erbjuda henne ett hem, och hon trivs ju här. De log förstående mot varandra och sa godnatt, Sofi var så glad över att hon hade så bra kontakt med sin mor och hon uppskattade verkligen den hjälp Rut så gärna erbjöd henne och Frida. Hon gled ned i den mjuka sängen och såg sig omkring i sitt gamla rum, Rut hade låtit det vara orört trots att hon hade flyttat för drygt fem år sedan. Välkända ansikten log tryggt mot henne från gamla posters på väggarna innan hon trött släckte sänglampan som satt monterad ovanför sängen och somnade lugnt.
Hon vaknade med ett ryck efter att ha sovit oroligt, underliga oroande drömmar hade fyllt hennes natt. Hon trodde sig ana att något var på tok, kanske hade det ingenting med hennes drömmar att göra något bara verkade fel. Med snabba rörelser klev hon ur sängen och tittade på klockan som visade sig vara strax före sex, Sofi blev förvånad för det var ovanligt att hon vaknade så tidigt när hon var ledig. Något var något speciellt den dagen tänkte hon och kikade in till barnen för att se om de fortfarande sov.
Tyst stängde hon dörrarna till rummen, både Frida och Kim sov lugnt. Det kändes lite kusligt när huset var helt tyst och sovande, inget var sig riktigt likt när det var så stilla.
-Mamma är du redan vaken? frågade Frida lågmält från dörren just som Sofi satt sig vid mat bordet.
-Ja du det är jag, väckte jag dig? Sofi såg på sin dotter med kärleksfulla ögon.
-Vet inte. svarade flickan kort när hon klättrade upp på sin stol. Strax efter kom även Rut upp, lite tidigare än de andra och hon blev väldigt förvånad av att hitta Sofi pigg och vaken så tidigt.
Sofi förstod henne för de mindes nog båda alla de otaliga mornarna innan Sofi flyttat hemifrån, då Rut bokstavligen hade fått lyfta dottern ur sängen. Rut hade många gånger skämtsamt sagt att hon prisade den dag då Sofi flyttat, det hade givit dem sådan distans att de klarade av att vara mer vänner än familj. Nu njöt de av att umgås de korta stunder de kunde, och såg alltid till att hålla bra kontakt med varandra.
-Vad hade ni tänkt göra idag när ni är så tidigt uppe? frågade hon och de båda yngre tittade på varandra,
-Ja vad ska vi? Fridas halvt uttalade mening fick Sofi att skratta,
-Jag hade inte bestämnt något alls, kunde bara inte sova. svarade hon när hon lugnat sig.
-Kan vi fara till pappa och rida, snälla? bad Frida entusiastiskt, Sofi tänkte snabbt över sakens för- och nackdelar och belutade sig för att vara osjälvisk, det skulle vara roligt för Frida tänkte hon.
De kom överens om att de skulle ringa och höra om det gick bra, men först var de tvungen att vänta till klockan hunnit bli lite mer vilket Frida hade väldigt svårt att acceptera. Medan Frida väntade otåligt sittande vid mat bordet med ögonen riktade mot den gamla moraklockan som så vacker stod i allrummet väl synlig från matsalen, gruvade Sofi sig för att träffa Jonas.
När Tom och Ted kom in till dem vid det full dukade frukost bordet blev det så livat att Sofies andra tankar trängdes undan. Tillsammans skrattade de och pratade glatt om de yngres påhittiga upptåg, Sofi njöt alltid av det sällskapet.
-Du Sofi, tror du att du skulle kunna vara med barnen i kväll så vi får fara ut och sprätta på benen lite? undrade Rut när de såsmåningom blev ensamma i köket.
Sofi kände att hon verkligen unnade dem det nöjet och hon såg fram emot en helkväll med Frida och bröderna, troligen hade nog Jonas inget emot det heller trodde hon och tänkte sarkastiskt att han antagligen har hittat på något med sina kompisar så han ändå inte hade tid att vara med henne.
Morgonen passerade i rask takt när Rut upprymd gnolade på och barnen lekte stillsamt. Först vid elva tiden kom Frida ihåg att påminna sin mor, Sofi hade medvetet undvikit stunden då hon skulle ringa Jonas. Hon tyckte fortfarande att det var lite svårt att hälsa på hos hans föräldrar, trots att han bott hemma hela sitt liv och hon ofta hade varit dit. Hon visste att Jonas inte hade något emot att hon for dit med Frida eller hennes syskon fast han var och jobbade, och hans mor och far blev alltid lika glada när de kom. Hon darrade inte på sin hand när hon slog numret till hans föräldrar, ingenting pirrade i hennes mage. Hon visste att kännslorna var borta men kunde ändå inte tänka sig att bryta förhållandet, för Fridas skull sade hon sig trots att hon visste att det var tryggheten hon önskade behålla men hon hade svårt att acceptera att känslor bara dog ut så där.
-Holm. svarade Jonas mor lätt andfådd, alla spänningar släppte och Sofi kunde tala lugnt och avslappnat med den äldre kvinnan.
När Ally fick höra hennes ärende blev hon förtjust, Jonas själv var inte hemma just för tillfället men de var mycket välkommna ändå. När hon slutligen lade på luren var Frida färdig att fara iförd sina stall kläder.
Frida sken som en sol och rusade i full fart mot farmor Ally när de kom fram, hennes irritation över att Sofi tagit så ”himla” lång tid på sig när de varit till hennes lägenhet, var som bort blåst när hon lycklig kastade sig om halsen på Ally.
-Gå ni ned till stallet på en gång så hinner ni rida före vi ska äta tidig middag, för ni äter väl med oss? Sofi tittade på Frida och svarade sedan:
-Det gör vi gärna, men kan du ringa till mamma och säga till henne, så att inte hon också lagar mat åt oss? Ally skrattade varmt,
-Nog ska jag göra det, och till dess har nog pappa och pojkarna kommit hem också. sa Ally och kramade om Frida som sedan sprang iväg mot stallet, mot Sofi vände hon sig igen och sa
-Det kommer en kvinna hit senare idag som jag vill att du ska träffa, om ni kan stanna ett litet tag senare? undrande svarade Sofi jakande och följde efter sin dotter mot stallarna. Ally hade sett så fundersam ut och Sofi kunde inte sluta att undra över vad som var i görningen.
Medan de höll på att sadla Fridas favorit häst kunde de höra en bil passera upp mot huset, det högg till i Sofi när hon kände igen ljudet av bilen. Det var Jonas det visste hon och snart skulle han komma ned till dem, omedvetet skyndade hon på sina rörelser. Hon hann få hästen klar och var precis på väg ut på ridplanen när han kom in i det ljusa stallet.
-Hej mina små älsklingar, mamma ringde och sa att ni var här så jag kom på en gång. han böjde sig ned och lyfte upp Frida i sin famn i en riktig björnkram, med en snabb kyss hälsade han sin flickvän.
-Hej Jonas. var allt Sofi kunde svara och hon hörde själv hur tort det lät. -Mår du inte bra gumman? undrade Jonas som också hört tonfallet och lade en arm runt midjan på henne när hon började gå igen.
-Jag är lite trött. svarade hon undvikande, hon kände sig så främmande mot honom och att de inte träffades så ofta gjorde inte den saken bättre.
Jonas busade lite med Frida när de kom ut i friska luften så att hon tjöt av lycka, men Sofi stod försjunken i tankar.
Gemensamt hjälpte de dottern upp på den lilla ponnyn och hon skrittade sakta iväg, Jonas omfamnade Sofi och gav henne en kyss innan hon hann reagera.
-Är det något på tok älskling? frågade han när han släppt henne, hon tittade ned i marken och sa tyst,
-Jag är bara så slut körd efter allt jobbande, men nu har jag ledigt till efter midsommar så jag repar mig nog. han sa att han förstod och att han började bli rätt slut själv. Mer han de inte yttra förän Frida ivrigt hojtade
-Får jag gallopera nu? då gick Sofi in på ridbanan och ställde sig i mitten.
-Nej ännu får du lugna dig ett tag, jag tänkte att vi skulle öva något nytt idag om du vill. Och det ville hon gärna så de blev fullt sysselsatta, Jonas gick tillbaka till huset med lätta sviktande steg.
Sofi var glad över att Jonas aldrig varit riktigt intresserad av ridning, trots att han växt upp i en häst tokig familj. Han hade berättat att han i yngre år hade varit mest i grannarnas ladugård och hjälpt till med deras djur, boskaps skötsel hade alltid varit hans främsta intresse så hans yrkesval hade inte varit svårt.
Flickorna var fullt sysselsatta med ridningen så de hörde inte att ett annat ekipage närmade sig, först när den lilla ponnyn blev orolig såg Sofi mannen stå vid sin häst i staketets öppning till ridbanan. Hon kände igen Jonas äldre bror Peter och höjde handen till en hälsning, Peter vinkade till baka men stod kvar och tittade på dem. Varken Frida eller Sofi kände Peter vidare bra, de hade förståss träffat honom ett antal gånger på gården och vid några middagar med Jonas familj.
Det störde Sofi att han stod och iaktog dem när hon försökte lära sin dotter rida snyggt, men Frida och även Truls hennes älskade schetlands ponny var trötta så de avslutade dagens ridning.
Medan Frida lät Truls slappna av i skritt gick Sofi fram till Peter, för ett ögonblick såg det ut som om han skulle skynda sig där ifrån när hon kom gående men han stannade i allafall.
-Visst är hon duktig? började Sofi försiktigt i hopp om att kanske lära känna honom lite, hon hade länge vetat vem Peter var faktiskt redan innan hon lärt känna Jonas. Då hade han fast sällskap och umgicks en del med Sofies storebror Dan, nu verkade han vara en enstöring och vad som hänt med hans tjej hade Sofi ingen aning om.
-Ja, det är roligt att se ett barn lära sig så fort. höll Peter men henne om men sedan var samtals ämnet slut. Sofi sökte febrilt efter något mer att säga men fann inget. Peter sade inte heller något mer innan han slutligen gick in i stallet med sin häst. När flickorna kom in var han redan klar.
-Rider inte du? frågade han bakom Sofi när hon sadlade av Truls, hon vände sig hastigt om och blodet rusade i henne.
-Du skrämde mig. flämtade hon och kände sig generad, Peter skrattade hjärtligt men tystnade plödsligt när hon tittade på honom.
-Jag menar att jag aldrig sett dig rida omkring här själv trots att du helt uppenbart kan det här med hästar. fortsatte han hastigt med blicken riktad ned på marken.
-Jag kan ju inte lämna Frida här ensammen, så jag får rida någon annan gång. svarade Sofi leende glad för att han kom och pratade med henne.
-Men varför kommer du aldrig hit själv för att rida, det är många hästar som skulle behöva motion här. nu blev Sofi generad för det var sant att hon aldrig for dit utan Frida, som om hon behövde henne att gömma sig bakom. Hon hade inget svar på hans komentar, hon ville inte säga riktigt som det var till Jonas bror det skulle så lätt kunna missförstås.
-Det är ju många som vill rida här. sa hon istället för att rikta ämnet ifrån henne.
-Ja men vi kan inte släppa vem som helst på hästarna. svarade Peter och skrattade, liksom tidigare tystnade han när hon tittade på honom. Sofi undrade varför men tordes inte fråga, han var ju så fin när han skrattade varför var han då rädd för att visa sig glad.
-Nog är väl några av dem lämpliga i alla fall? påstod hon frågande.
-Vem har tid att hela tiden hålla koll på de ungarna så att de inte bus rider eller tar fel hästar eller drar med sig hela stadens alla ungar hit, det skulle inte gå. Sofi funderade tyst en stund medan hon hjälpte Frida att göra färdig Truls.
-Vad har ni för åtaganden gentemot häst ägarna egentligen? frågade hon när de var klar.
-Stall plats, mat, bete, daglig rykt och så vidare men det är många av de som inaccorderar hos oss som har frågat efter motionärer. han såg fundersam ut och strök sig sakta över den bruna välansade mustachen.
-Det är mamma som sköter stället så hon fixar väl det i så fall. tillade han sedan men tanken lockade Sofi, om det bara inte var för Jonas tänkte hon.
-Vad var det för häst som du red idag? undrade hon när de gick upp mot huset. Frida gick tyst mellan dem, ovanligt tyst tänkte Sofi och tog sin dotter i handen, den lilla flickan sken då upp som en sol.
-Jag är så trött i benen mamma. sa hon med en liten suck och såg lycklig ut.
-Du kan rida på mina axlar, om du vill. sa Peter och lyfte leende upp henne när hon nickade tyst.
-Det var Pegasus, en Norsk vallack. Jag brukar oftast rida honom för han är en bra teräng häst. Sofi nickade hon hade ofta sett på den hästen och tyckt att den var vacker, hon kunde inte riktigt förstå hur någon kunde bara lämna ifrån sig sin häst helt.
-Han som äger honom har väl inte varit hit på flera år nu? hon ville kontrolera sina fakta och Peter nickade.
-Tre år, visst är det underligt.
-Ja. svarade Sofi och höll upp dörren för det höga ekipaget. Ally mötte dem i dörren och skrattade,
-Så ni har funnit min förlorade son. hon lyfte ned Frida och fortsatte -Var tusan har du hållit hus hela dagen Peter? hans mor lät mycket förebrående så Sofi antog att han varit ute väldigt länge.
-Jag har motionerat hästar, sa du inte att det behövdes? svarade han och rufsade om Allys vällagda hår så att hon nästan blev arg på honom.
-Nog behövs det alltid men du kunde väl ha sagt var du tog vägen, så din skröpliga gammla mor inte behöver oroa sitt trötta hjärta med det också. Sofi log åt hennes tårdrypande ord och sorgsna ansikte, den gumman var då aldrig rädd för att överdriva tänkte hon.
-Nu tog du allt i så du sträckte dig morsan. hördes Jonas skrattande stämma från köks dörren, det isade till i Sofie samtidigt som en brännande varm hand lades i hennes kors rygg. Förvirrad av motsägande känslor smet hon in på toaletten som var lägligt placerad i hallen där hon stod.