Att fånga idéer har aldrig varit någon svårighet för mig, jag har som ni sett tusentals börjans. Däremot lärde denna övning mig att jag har alldeles för skarp själv-censur. Jag lärde mig också att jag inte gillar att skriva i Jag-form eftersom jag känner mig som en lögnare och jag gillar inte att skriva ur ett barns perspektiv eftersom också det känns falskt. Jag inser att jag känner mig mest hemma i nutid och reella miljöer, även om jag föredrar att i viss mån hitta på ställen för att folk inte ska söka upp ”mina platser” i verkliga livet. Jag vet att jag ibland roat mig med total fiction – rent av fantasy och det gillar jag väl också, men jag har inte kommit särskilt långt i något av de projekten. Jag har så många projekt som ligger till sig och väntar på att skrivas ut ur min tankegömma :o) några av dem finns blottade i denna blogg som beståndsdelar. Det känns som ett bra ställe att lagra dem så jag kommer ihåg dem till när det är dags för dem att födas.
Här kommer de som skapades 2014-08-20
Julia kastade frustrerat sin väska i soffan innanför dörren, nycklarna landade med en kraftfull smäll på bordet bredvid. Det hade varit en irriterande dag, full av kunder som på det ena eller andra sättet klagade eller hade synpunkter på hennes förslag och säljargument. Hon hatade verkligen den nya sälj-strategin som ledningen nu tvingat dem att applicera på alla kundmöten. Julia hade i hela sitt vuxna liv älskat att arbeta med kundservice och positiva möten med kunder. Och helt ärligt trodde hon att varuhuset tjänade mer på att nöjda kunder kom tillbaka än att de valde andra varuhus för att de blev allt för bombarderade med ”aktiv försäljning”, som de idiotiska cheferna kallade de ständiga erbjudanden som personalen nu förväntades ge kunderna.
Kent hörde henne komma, redan på ljuden från hennes rörelser visste han att just nu var det inte rätt tillfälle att fråga henne om hon ville följa med på middag hos hans mamma. Han hade under hela deras förhållande försökt få de två viktigaste kvinnorna i hans liv att trivas tillsammans, men tre års engagemang hade inte förändrat något alls. Nu ångrade han att han lovat sin mor. Han bara hoppades att Julias beteende denna dag handlade om jobbet och inte om något han själv hade gjort, eller snarare missat att göra. Med åren hade han lärt sig att hålla sig undan när Julia var upprörd, alla former av närmande när hon var tvär fick alltid negativa konsekvenser för honom. Om han hade tur skulle hon lugna sig snart och förhoppningsvis skulle hon berätta vad det var som var problemet just idag.
Parken doftade underbart efter regnet och fåglarna hade återupptagit sin sång. Mia hade inte sprungit utomhus på flera år så hon flåsade hårt, men fortsatte ändå. Efter knäoperationen hade hon spenderat hela vintern i gymmet med sitt sjukgymnastikprogram och till sist kunnat börja löpträna på det fina sviktande löpbandet. Men det var inte samma sak som att springa utomhus. Hon hade noga valt ut sin runda och tagit långa promenader för att gradvis öka belastningen, svårast var stötarna som knät var tvungen parera när hon sprang på olika underlag. Även om det var fina gamla grusgångar längs Mälarens strand en god bit av rundan så var det också sträckor med asfalt och sista biten genom parken på mjukt härligt gräs. Genom att bara springa på de mjukare ytorna och gå när det var asfalt var hon till freds med sin egen kompromiss. Att det kändes så mycket mer ansträngande att springa utomhus än på bandet förvånade henne. En grå liten skotsk terrier kom upp jämnsides med henne. Hunden verkade glad att göra henne sällskap. Mia såg det som en underbar ursäkt för att stanna upp och hämta andan. Hon kunde inte se någon som verkade vara hundens ägare när hon såg sig omkring, hon klappade hunden som stannat intill henne och sprudlande hoppade mot henne för att fånga hennes uppmärksamhet. En trevlig liten hund tänkte hon. Den såg välskött och prydlig ut, hon såg att den hade ett halsband med ett gammalt skattemärke och en namnskylt. Terry var antingen en mycket gammal hund eller så hade han ärvt ett gammalt halsband, för det var många år sedan man slutat med skattemärken för hundar.
Linda och John visste mycket väl att de inte fick följa stigen till vänster, mormor hade särskilt förbjudit dem att gå den vägen. Ändå var det så fängslande, som om de ara var tvungen. Mormor hade talat om det också, att den obändliga viljan att gå djupare inåt skogen var trollen som kallade vilket det gärna gjorde när de var hungriga. Linda visste såklart att mormor hittade på, det fanns inte några troll på riktigt. Men Tattare, de fanns på riktigt. För några dagar sedan när Linda och lillebror John fått följa med mormor till byns enda affär hade de sett Tattarna komma. I en bil så full av människor att det ”inte hade rymts en höna”, som mormor uttryckt det, hade de kommit. En hel familj av svarthåriga spännande människor. John hade frågat vad ordet Tattare betydde, men mormor hade bara fnyst åt honom och svarat ”sånt talar man inte om”. Och mormors röst hade varit så låg, nästan lite släpig, på ett sätt Linda inte hört förr. När de kom fram till skogsvägen följde den, innanför skogskanten så att de inte så lätt skulle synas från eventuellt förbipasserande bilar. De var spioner som letade efter fiendes läger, för ovanlighetens skull på samma sida i de krigsskådespel som John alltid ville leka. Blåbärsriset kring deras fötter var ännu fuktigt av morgonens dagg och tallarnas stammar doftade av kåda. Solen värmde sakta och drev iväg den svaga dimman som dröjde i dikena längs vägen. John ville springa så de fortare skulle komma fram till Tattarna, men Linda höll tillbaka, hon kände sig lite obehaglig till mods, de började ha kommit långt ifrån det område de brukade leka i och ännu hade de inte sett minsta tecken på Tattarbosättning.
– Kom igen John, vi struntar i dem och bygger mera på fortet istället. Lockade hon. John hade tjatat på henne i flera dagar för att få henne att vara med och bygga på kojan uppe i trädet som de kallade för ”fortet”. Men John bara tittade på henne med ovilja, han vände sig utan svar och fortsatte längsmed stigen, längre och längre hemifrån.
Innan jag for utomlands för första gången hade jag hört alla mina vänner prata om sina resor, det lät så lätt, som något alla kan göra. Och jag liksom så många andra hade ju sett Sällskapsresan, hur svårt kunde det vara? Så länge man har med sig sitt pass, pesetas och sina p-piller. Jag hade läst på i förväg, för den som ville resa till Egypten rekommenderades vissa vaccin och visum krävdes, det gick inte att växla till sig Egyptiska pund men jag fick rekommendationen att ta med mig US dollar för det skulle underlätta. Jag hade läst på om allt jag kunde och förberett mig och packat noga. Förberedd på hettan där var jag klädd för den varmaste av sommardagar hemma, fastän det ännu var ganska svalt i maj. Vita shorts, vitt linne och vita sandaler, jag var redo. Jag borde ha förstått bättre, när jag såg att det inte fanns några charterresor till Egypten alls under den tiden på året som jag ville resa. Biljetterna var förskräckligt dyra och inkluderade inte hotell, det borde ha avskräckt mig. När vi gick ombord på planet på Arlanda utrikes var vi bara två ljushyade, den andra kvinnan var mörkhårig och solbränd medan jag såg ut och kände mig som en vitklädd magnecyl. Redan då började jag undra var alla turisterna var, jag började ana oråd. Men värst var ändå när jag gick genom flygplatsen i Kairo och alla stirrade på mig. Fastän jag var klädd kände jag mig helt naken. Längs väggarna stod män i fotsida tunikor och stirrade med öppen blick på mig där jag gick. Den torra luften som blåste genom den långa korridoren luktade damm och avgaser, värmen var stekande trots att alla fönster längs väggarna var öppna. Det var en försmak på de kommande dagarnas extrema hetta som jag aldrig känt maken till. Jag försökte komma närmare den enda andra vita kvinnan från mitt flyg när vi närmade oss passkontrollen, men kom inte nära nog att tala med henne. Men hon log mot mig och tittade menande på min kropp och skakade lätt på huvudet, jo jag hade redan börjat inse att jag var helt felklädd. Min kö tog evigheter. Mitt hopp om att vi skulle mötas på andra sidan dog när jag såg henne passera sin kontroll, jag hade så gärna velat få veta mer av vad hon uppenbarligen visste.
Hennes steg smattrade ned för landgången ned till flygplanet, i farten fångade hon ett exemplar av Dagens Nyheter. Det var den tråkigaste av alla tidningar hon kunnat köpa, men det var den enda som erbjöds denna morgon. Tacksam för att de till sist gjort den i mer hanterbart format öppnade hon den när hon satt sig till rätta i sin flygstol. Planet var bara drygt halvfullt och eftersom de flög med Norwegian skulle ingen komma och erbjuda gratis kaffe. Lika självklart som hon föredrog en dålig gratistidning avstod hon att köpa dåligt kaffe för dyra slantar. Trots att en av stolarna i hennes rad var tom hade den kraftige mannen intill henne valt att sätta sig i mittenstolen, det irriterade henne. Han hade dessutom kraftig hosta vilket både störde henne och gjorde henne rädd för att bli smittad av vad det än var som fick honom att hosta. Hon strök sitt långa svarta hår ur ansiktet och försökte fokusera på att läsa sin tidning. På det fjärde uppslaget fanns en bild som träffade henne som ett knytnävsslag i solar plexus, hon flämtade.
– Är det något på tok? Frågade mannen bredvid henne och lutade sig ännu närmare
– Nejdå…. började hon undvikande, hon kunde inte slita ögonen från bilden
Hennes egen far stirrade tillbaka på henne, med ett brett leende och handen på en spade. Hon hade inte sett honom på närmare tio år, han såg äldre ut, men det kunde inte vara någon annan än han. Hon besvärades av den unkna odör som pyste ut ur mannens mun när han fortsatte att titta på henne.
– Ursäkta, men skulle du vilja sitta i sätet vid gången istället? Det känns så onödigt trångt här? Frågade hon och försökte låta så ödmjuk och ursäktande som möjligt, men hur lindar man in en sån begäran så att den andre inte tar illa vid sig. Hon såg det i hans ögon.
– Nej… jag gillar inte att sitta vid gången. Svarade han kort, hon kunde inte avgöra om han tagit illa upp, hans ansiktsuttryck var helt neutralt.
– Eller så kan vi byta plats, du kan få sitta vid fönstret… tillade hon uppgivet.
– Vad tror du Jen har hittat på nu? Garret undrade vad svägerskan haft för ursäkt till att bjuda in till fest, hon bjöd knappt in dem på fika och ännu hade han aldrig varit på middag hos henne. Så något stort måste vara på gång.
– Jag vet inte, kanske är det inte något alls. Eller så kanske hon har fått ett nytt jobb. Kates äldre syster Jenny hade varit arbetslös och levt på socialbidrag ända sedan mammaledigheten tog slut. Inte något jobberbjudande i världen hade kunnat få henne att engagera sig tillräckligt för att ens gå dit på anställningsintervju. Inte för att företag aktivt sökte upp henne, det var snarare Kates egen uppfattning utifrån systerns värderingar och uttalanden. Innerst inne hoppades hon ändå att systern en dag skulle överraska henne positivt.
Garret tvekade i valet mellan slips eller fluga, Kavaj eller slipover medan han såg sin fru klä sig i en enkel blå klänning som föll fint kring hennes fylliga kropp. Han önskade att de kunnat stanna hemma istället. Plötsligt saknade han sin fru, fastän hon stod där framför honom och lade sin make up. Hon mötte hans blick i spegeln och stannade upp i sin rörelse.
– Vad tänker du älskling? Jag tycker du kan skippa både fluga och slips, men ta gärna din mörkblå kavaj. Fortsatte hon utan att vänta på hans svar, när hon såg vad han höll i händerna. Kate hade för ett ögonblick inbillat sig att hon såg kärlek i hans blick, det fick henne att snegla på honom igen. Han stod kvar i exakt samma ställning, men nu var blicken sluten. Ögonen öppna men fastän han tittade mot henne så möttes inte deras blickar. Hon vände sig mot honom och gick fram till honom, hon befriade honom från de manliga snaror han höll i sina händer. Garret ryckte till, överrumplad, som om han inte varit medveten om att hon närmade sig. Han satte sig ned på sängkanten och strök sig med en trött gest över ögonen.
– Mår du inte bra hjärtat? Frågade Kate oroligt och synade honom noga
– Jodå, det är ingen fara, jag känner mig lite matt bara.
– Ja… jo det känns konstigt, du får säga till om du håller på att bli sjuk eller mår dåligt så far vi hem, men nu far vi dit så vi får se vad detta spektakel handlar om.