Till inspiration för veckans övning fick vi ett textstycke ur Odysseus av James Joyce och jag förfäras.
Jag förundras över min egen drift att bedöma, bra eller dåligt, och när jag läser denna text av en författare som jag vet är känd och har publicerat verk som betraktas som klassiska storverk känner jag mig förvånad över att någon valt att slösa papper på att trycka det. Jag har förvisso aldrig uppnått den bildning som förmodligen fordras för att kunna uppskatta det som kallas klassisk litteratur, obildad som jag är tycker jag att de är ålderdomligt skräp.
Jag tror jag är för otålig (eller obildad) för att försöka lägga tid på att förstå vad de uttrycker, vilket gör att jag lägger dem ifrån mig innan jag hunnit/kunnat uppfatta någon form av skönhet i dem. Den kritiska rösten i mig uttrycker bara frustration. På ett sätt får det mig att tänka ”om detta blivit utgivet så kommer jag aldrig möta något motstånd” men ändå har jag hört att förlagen idag nobbar den absoluta majoriteten av de manus som skickas in till dem – så jag kommer förmodligen (alla råd jag läser säger enhälligt att jag bör förvänta mig att) refuseras hundratals gånger innan jag blir publicerad. Men om priset för att bli en publicerad författare är att läsa sådant som inte ens är en aning underhållande, eller att bli refuserad om och om igen så fortsätter jag hellre att skriva för byrålådan. Inget förlag som refuserar någon av mina texter kommer få möjligheten att läsa fler texter.
