Gården vid älven

Av: Fredrika Persson 1991
Med denna novell vann jag Lilla Eyvind Jonsson priset under pseudonym: Viola Blå, utdelat av Bodens kommun 9:e Mars 1991, i en tävling för Björknässkolans elever.

Sakta, sakta fördes den lilla bilen fram. Den smala skogsvägen slingrade sig fram mellan de höga furorna. De stora stenarna som stack upp ur vägen skrapade ideligen under bilen. Varje gång Tom hörde och kände skrapningarna, blev han orolig för att något skulle gå sönder. Han stannade bilen och tittade på kartan.
– Nej !, vrålade han och slog handen hårt i ratten. Utan att yttra mer körde han vidare efter vägen. För varje meter han körde, inbillade han sig att vägen smalnade mer. Vägen syntes oändlig, utan avfarter eller rastplatser. Varje lucka mellan träden gjorde han till en avfart i sina önskningar.

Drömmen som fört honom in på denna väg, började redan delvis att blekna. Men ännu levde hoppet i honom, han ville så gärna se gården ur sin dröm. Han ville se den i sin fulla prakt, under den varma Juni solen. Men tiden gled sin väg, solen hade sakta börjat dala.
– Där !, utropade han högt i sin ensamhet. Hans hjärta ökade takten och hans fot farten. Det var en glänta lite längre fram, denna gång kunde han inte ha fel. Han ökade farten ytterligare som om han var rädd för att uppenbarelsen skulle försvinna, innan han nådde fram.
Men gläntan blev kvar, svagt upplyst av den glödande skymnings solen. Tom stannade bilen och klev ur, hans långa kropp värkte av den långa obekväma resan. Försiktigt gick han av vägen och ställde sig på den mjuka mossan i gläntan. När han såg sig omkring blev han besviken, han hade väntat sig att det skulle gå en väg ur gläntan. Gläntan ledde ingenstans, den var vacker men ack så meningslös.
Med en tung suck satte han sig ned på en stor sten. Den kändes hård och kall, men trots det satt han kvar. Hans blick följde gläntans kant, unga björkar och andra lövträd bildade tillsammans en tät vägg. Den gröna mossan, gräset och ljungen visade inga spår av människor.
Han undrade om gården i drömmen verkligen fanns, kvinnan i drömmen hade sagt att han ägde den. Det kunde han inte förstå, för han ägde inte någon mark i Norrbotten. Inte någon annan stans heller, trodde han sig veta.
Drömmen hade nog inte haft någon anknytning till verkligheten, tänkte han. Men vad gjorde han då där, hade han åkt hela vägen utan anledning? Han kanske borde vända och återvända hem. Nej det kunde han inte, han orkade inte heller. Drömmen hade varit så stark, och kvinnan…
En fågels ihärdiga kvittrande avbröt hans funderingar, den satt på en annan sten i gläntan. Och vänd mot honom kvittrade den högt och oavbrutet, han fick en obehaglig känsla av att den bråkade på honom. Plötsligt tystnade den och vände sig om, den satt stilla någon sekund innan den med ett skri bredde ut vingarna och flög iväg. Lågt flög den ut på vägen framför bilen och vid gläntans slut, vek den av in i skogen.
När ljudet av dess vingar tystnat hördes ett högt kvittrande, som genast tystnade. Hans ryggslut värkte, bilen såg inbjudande varm och mjuk ut så han reste sig. När han satt sig i det välanvända sätet, tänkte han på fågeln igen. Han blev nyfiken på att se vad som fanns bortom gläntan, där fågeln hade försvunnit.
Utan att tordas hoppas på något, startade han bilen och fortsatte framåt. Genast fann han en avfart, där han nyfiket svängde in. Fågeln satt en bit längre fram som om den hade väntat på honom. När den såg bilen flög den in i skogen och försvann.
Nyfikenheten drev Tom vidare, ju längre in han körde desto starkare kände han att han var på rätt väg. Det rusade i honom av massor av känslor som han inte kunde förstå, han blev till slut lugnare inombords. Nästan för lugn, inte likgiltigt lugn utan snarare trygg.
Skogen vid vägen drog sig undan och framför honom låg en stor äng. Vägen eller snarare spåren korsade en del av ängen, så den fortsatte vid skogs kanten med ängen på sin högra sida. Det gick bättre att köra på de nära nog osynliga spåren, än ute på den dåliga skogsvägen. Men spänd av förväntan höll han samma låga fart. Spåren svängde lite och när han följde dem, fick han syn på några röda byggnader lite längre fram.
Han blev varm inom sig och ett leende lyste upp hans ansikte. Huset och de andra byggnaderna såg likadana ut som i drömmen, fast de var inte lika fräscha och fina i verkligheten. Med vakna ögon var de gamla och dystra, målarfärgen hade för länge sedan börjat flagna av. Av de vita fönster luckorna var det bara några få som hängde som de borde, alla var de stängda. Det växte mossa på brotaket och lika så på den gamla trappan. Elledningen mellan huset och bagarstugan hängde trasig ut framför Toms bil.
Han klev ur bilen, fylld rusande känslor. Försiktigt undvek han elledningen när han gick in på den igenväxta skogstomten. Den gamla ladugården som i drömmen hade sjudit av liv, var nu öde och förfallen. Plåttaket hade på vissa ställen fläkts upp och ett av framsidans otäkta fönster var trasigt. Det enda som inte verkade obrukat var ängen, där gräset låg ny slaget för att torka.
Trots att gården inte var lika fin som i drömmen, var han inte besviken. Men vad hade han egentligen väntat sig, tänkte han. Han kände sig så lycklig och hemma där att det övervägde alla bittra tankar. När han tänkte över sina känslor förundrades han över hur lugn och trygg han kände sig, som om han äntligen hittat hem efter att ha varit vilsen.
Magen kurrade ilsket och påminde honom om att den bara fått sig frukost, nu var det redan natt. Det var första gången under dagen han känt sig hungrig, så han hade inte tänkt på att köpa sig någon mat. Han hade ändå stannat vid många bensinmackar och en del affärer, men det hade varit för att fråga sig fram.
Det hade varit det största problemet under hans långa resa, han hade ju inte vetat vart han skulle. Många hade skakat på huvudet åt honom och kallat honom ”vilsen sörlänning”. Han räknade inte sig själv som sörlänning, men hans dialektlösa tal hade väl gjort det svårt att placera honom. Han hade bott i Värmland så länge han kunde minnas, men inte en dag hade han känt sig hemma där. Inte ens den typiska Värmlands dialekten hade fallit honom i munnen, han hade alltid talat någon slags neutral dialekt. Han var glad för att han aldrig hade blivit mobbad för det, men upplevde det ändå som underligt.
Åter igen tittade han på huset, det var mörkt och tyst. Det satt en liten skylt på dörren, men han tordes inte kliva upp på bron för att läsa den. Det kunde ju störa, om det nu bodde någon i huset. Troligen var huset lika öde som det såg ut, men för säkerhetens skull undvek han det.
Han kände att han var väldigt trött så han återvände till bilen. Längst fram i bilen, i bagage utrymmet hade han ett tält som han slog upp. När han klätt av sig och lagt sig till rätta kunde han inte somna, han undrade om han skulle möta kvinnan den natten också och om hon då skulle leda honom någon annanstans. Nej det trodde han inte, det var nog bara till detta ställe hon hade velat leda honom.
Han hörde vatten brusa i närheten och visste att det var älven. Ett avlägset minne av en dag för länge sedan, började göra sig påmint. Men ju mer han ansträngde sig för att minnas, desto tröttare blev han och till sist somnade han.
När han vaknade var han utvilad och glad, men det störde honom att han glömt sin klocka hemma. Han antog att det var mitt på dagen, för solen stod högt och värmde skönt när han kröp ur tältet. Surrandet av bin drog hans uppmärksamhet till skogskanten, ett tiotal meter från tältet stod en gammal bi kupa. Den var lika förfallen som resten av gården, men den var fylld av liv och rörelser. Han tittade upp mot huset och utan att bli förvånad såg han att det inte hade ”vaknat”. Utan att ägna det någon mer uppmärksam het hämtade han sitt fiske spö och gick ned till älven.
Utan att tveka en enda gång fann han stigen till älven, som om han hade gått där många gånger tidigare. När han kom ned till älven kom minnet, han hade försökt minnas under natten, klart till honom. Han såg det framför sig som ett fotografi, han och kvinnan från drömmen satt där. Han blev nästan förskräckt, det kändes som om han skakades om av en känsla av saknad och sorg. På en sten till höger från där han nu stod, han var liten kanske runt tre år.
På en liten udde i närheten stod en man och fiskade, Tom tyckte att mannen var lik hans far. Bilden försvann, hur han än försökte kunde han inte frammana den lika klart igen. Vilket konstigt minne tänkte han och undrade vilka mannen och kvinnan kunde vara, kvinnan var så lik någon men han kunde inte säga vem. De hade nog stått honom ganska nära, trodde han.
Han försökte skaka av sig minnet och de jobbiga känslorna och gick för att fiska. Som en van fiskare rensade han snabbt fisken och återvände till gården. Trots att han nyligen hade kommit dit och allt jobb som skulle krävas för att få gården i ordning, visste han att det var där och ingen annan stans han ville leva sitt liv. Hungern drev honom att jobba snabbt och effektivt, så snart hade han fisken på grillning över en fin eldstad. Medan han hade gjort eldstaden hade han funnit en gammal eldstad, bara en halv meter från sin på husets södra sida. Veden hade han utan skam tagit från den välfyllda vedboden, vars lås fästen hade rostat sönder och släppt från träet.
Njutningen av att ha fått mat i magen fyllde honom med energi, även om fisken varit både torr och osalt. Han undrade åter vad det var för ett underligt ställe han befann sig på, som var så välkänt men ändå så främmande. Mätt och upprymd ansåg han sig redo att utforska huset, kanske kunde det ge honom några svar på frågorna som snurrade i hans huvud. Framför bron tvekade han och satte sig på huk, vid trappan låg ett galler som var nästan osynligt under mossan. På det kunde ingen ha klivit på många år, tänkte han. Och eftersom det låg mitt för trappan, konstaterade han att detsamma nog gällde resten av huset.
För att kunna läsa skylten var han tvungen att gå upp på bron, den knakade högt och klagande när hans tyngd belastade det torra träet. Skylten som var av järn hade rostat ytligt men nog för att dölja texten, han borstade av den med jackans ärm och kunde ut tyda: Bo och Eva Gul. Det förvånade honom att ägarna till huset hade samma efternamn som han själv, men ändå hade han nästan väntat sig något i den stilen. Gul var ett ovanligt namn, det var nog bara deras släkt i Sverige som hette så.
De borde vara släkt på pappas sida, tänkte han och kom ihåg att hans eget andra namn faktiskt var Bo. Kunde han vara döpt efter denna Bo? undrade han och; vilka kunde de vara, varför lät de gården förfalla? Han var i stort behov av en telefon, för hans far skulle nog kunna svara på det mesta trodde han. Men dörren var låst, han gick runt huset och öppnade försiktigt fönster luckorna. Först då han fann ett trasigt fönster, fick han klart för sig att det var just det han hade sökt. Stående på ett par vedklabbar nådde han upp och öppna fönstret, det gick lätt upp och han tog sig vigt upp på fönster blecket.
Väl inne i huset dök nya minnes bilder upp för honom, lika tydliga som det han upplevt vid älven. Han fick en känsla av att han redan visste hur huset såg ut invändigt, för rummet han kommit in i var bekant. Rummet var en barnkammare med fönster både österut och söderut, det var väl städat och allt var i fint skick fast dammigt. Där var fina, antagligen hemma gjorda möbler anpassade till ett barn som var högst en meter långt. I en fin, vit bokhylla med stege fanns det massor av barnböcker.
Men just en särskilt utmärkande bok fångade hans uppmärksamhet, den var bundet i svart skinn för hand såg det ut som. På framsidan var det skrivet med silver: Sagor för Tom. av Eva Gul., Tom tappade nästan boken i golvet när någon talade i rummet.
– Hon skrev den för dig, den blev klar just före….. Tom vände sig sakta om, rädd för att ha inbillat sig.
I dörröppningen som han visste ledde till köket, stod en gammal man. Orden som mannen hade yttrat hade Tom aldrig uppfattat, men han kände igen honom.
– Gunnar! utropade han med ett stort leende, som genast stelnade. ”Hur har han tagit sig in?” undrade han och uttalade i det samma frågan.
– Med nyckel genom yttre dörren., svarade mannen på ”bondig” Överkalix dialekt och log åt Toms chockade min. När Tom såg leendet rätade han upp sig och stängde sin mun, som hade gapat tomt, men han hittade inget att säga. Och när mannen talade igen gick det upp för Tom vad han först hade sagt.
– Så du minns mig än, trots att det har gått nästan 20 år sedan vi sågs sist.
– Vem är du och vilka var människorna som har övergett detta fina ställe? frågade Tom sansat. Gunnar funderade en stund innan han svarade:
-Jag är Gunnar som bor på andra sidan älven….så du minns mig inte, bara mitt namn? frågade han efter en liten paus, Tom mindes mannen och anade hur det låg till med Bo och Evas relation till resterande släkten Gul.
-De har inte övergett gården de dog tyvärr ifrån den. Och nu har den stått orörd i snart 20 år., De båda männen stod och såg på varandra och båda hörde de klockan ticka i köket, när Tom uppmärksammade ljudet och såg efter det sa Gunnar:
-Jag brukar komma hit och dra den då och då, så att den inte stannar för då blir det verkligen dött här., Tom kunde inte annat än nicka, omtumlad av minnen och känslor gick hans tanke verksamhet trögt.
– En kvinna kom till mig i en dröm, hon visade mig gården som den kan ha sett ut får många år sedan., Gunnar lyssnade tyst.
– Jag upplevde drömmen så starkt att jag redan dagen efter gav mig av hit, vet du om hon var min mor? trots att Tom vuxit upp med Gun som mamma anade han nu att det inte var så, ingen hade någonsin sagt något annat. Då kom han ihåg att han hade tyckt att kvinnan påminde honom om någon, det var ju hans egen spegel bild fast äldre och femininare han såg inramat av blont långt hår.
– Du har rätt Tom, hon var din mor och Bosse din far…., Tom frågade osäkert:
-Hon, Eva sa till mig i drömmen att jag ägde denna gård, kan det stämma? inom sig darrade han av spänd förväntan, han önskade att det var sant för han såg redan sin hela framtid där, på gården vid älven. Lyckan och tryggheten av att vara där och känslan av att höra hemma någonstans var så nya, för honom och han ville inte för allt i världen släppa dem ifrån sig.
– Vi har väntat på dig unge man, alla vi som kände Eva. Vi visste att hon skulle leda dig till ditt arv, för du var det värdefullaste i livet för henne och denna gård älskade hon. Hoppet spirade i Tom, det lät på Gunnar som om han verkligen ägde gården. Utan att säga något väntade Tom på ett tydligare svar.
-Jag kan inte förstå varför du inte kommit tidigare för att ta hand om gården, varför har ni inte varit här? undrade Gunnar, Tom kände sig tvungen att svara fast han inte ville ge den gamle mannen ett så dumt svar.
-Inte förrän igår fick jag veta att den existerade, och vem som äger den vet jag inte än., han avslutade avsiktligt meningen på ett sådant sätt att Gunnar inte gärna kunde undvika att förklara för honom.
-Men pojke har du inte förstått det? Tom skakade på huvudet. -Det är du som har ärvt gården efter dina föräldrar, din farbror Knut har varit förvaltare för gården till din 16 års dag…Du borde ha vetat att du ägde gården för länge sedan, tycker jag. Tom nickade medhållande och log, han accepterade allt som det var. Han skulle nog få en förklaring av Knut, men först skulle han se sig omkring och trivas.
-Tror du att det finns något kaffe här? frågade han Gunnar som nickade och vände sig mot köket, utan att flytta sig från dörrposten. Tom gick förbi honom in i köket, för att koka kaffe. När Tom försökte slå på el-spisen utan att lyckas skrattade Gunnar högt och hjärtligt, Tom stirrade frågande på honom.
-Du måste ju slå på elen först pojk., sa Gunnar förklarande och fortsatte skratta, medan han gick upp till övervåningen via hallen. Kvar stod Tom och funderade, vad skulle han göra då? Han tänkte torka av bordet och fann en trasa, just som Gunnar kom tillbaka skulle han skölja den under vatten. Men inte heller den fungerade och Gunnar började skratta ändå mer.
-Man måste slå på vatten pumpen också, kom så ska jag visa hur man gör.När så vattnet och elen var på slaget kunde Tom äntligen koka kaffe och torka av bordet, medan Gunnar glatt berättade för honom om Bosse och Eva och naturligtvis om Gården vid älven.