En novell om någon som går igenom något svårt men kommer ur det till det bättre, 24 april 2004
Påskafton, det är en dag som alla andra. Ångest, javisst ångest är en del i varje människas liv, kan inte vara mänskligt annat. En hastig glimt av världen utanför sved i själen, solen stod redan högt på himlen och ett lätt dis låg över staden. Hon ville inte vakna upp till denna värld.
Smidigt som ett kattdjur smög hon sig upp ur sängen, dröjande vid varje rörelse som om den vållade henne smärta. Visst smärtade det, det värkte i hennes hjärta och själ, så ensam, så mycket ångest. Hon suckade och drog en lång tunn klänning över sin varma kropp, lägenheten var alldeles för varm, april och kyla ute, sorg och värme inne.
Telefonen ringde, hon tittade på den. Tvekande lyfte hon luren men sa inget egentligen, bara ett ljud, som alla andra ljud tillkännagav hennes närvaro i luren.
-Tänkte bara ringa och höra hur du mår. Sa rösten i andra änden, hon visste att hon kände personen i fråga, men hon kände sig tom, hade inget svar, hon lade tillbaka telefonluren på sin plats och gick mot balkongen.
Det skarpa ljuset av solen mötte henne så det skar i ögonen, men hon mötte smärtan och stirrade oseende in det varma ljuset. Inget kan göra ont längre, tänkte hon, och sekunden efter gick tanken vidare, inget kan vara skönt längre, inget kan kännas bra längre, inget kan kännas längre, jag är död, själen har flytt, jag är tom, ett tomt skal på vandring mot sin egen död.
Utan att hon hörde det, vreds en nyckel om i dörrlåset och han, roten till allt det onda klev in. Oanande sträckte hon på sig, försökte återfå känslan i kroppen, övertygad om att hon borde frysa förundrades hon av den totala tomheten hon upplevde… Läs hela novellen här.