En intressant reflektion jag gjorde efter ett par övningar på kursen i Kreativt skrivande handlar om att skriva på kommando, när infallsvinkeln är någon annans eller när någon annan ger begränsningar eller formkrav. Det är något som släcker själen i det jag skriver och är olustigt däst i känslan när jag skriver det.
SPK – att Skriva På Kommando är ju liksom vad jag gör med ex-jobbet, det är alltså något jag skriver mycket och fördjupat om, som förvisso intresserar mig och som jag vill få färdigt. Men det är ett skrivande med massiva formkrav och i vanliga fall även med deadlines. Sen att jag tagit många år på mig att göra klart (varav jag mesta delen av tiden inte jobbat på med den utan levt och jobbat som vanligt i mitt liv utan att ägna uppsatsen en tanke). Det känns krystat och kväver min lust att skriva. Samtidigt som de väcker kreativitet – i andra riktningar. Så när jag håller på med SPK föds ett och annat sidospår som lockar mycket mer än det jag faktiskt måste skriva – så på så sätt föder det inspiration. Vilket jag nu är väldigt duktig på att lägga locket på, eftersom jag måste fortsätta med det som måste göras.
Så här kan jag bjuda på några FTA – Fram Tvingade Alster.